Hur många avatarer är du? Jag är många, många, många...

Vad skapar du för avatar av den här 15-åriga Charlotte?

Redan som ung insåg jag att andra såg mig på ett annat sätt än jag själv ser mig.
Jag blev någon annan i deras ögon.
Jag blev en avatar.
Jag blev deras föreställning om mig.
Och jag försökte påverka den - så att det fick en så positiv bild som möjligt.Jag inser att när någon tittar på mig så kan de se tusentals olika avatarer. 
Vars och ens individuella bild av mig.
Det svindlar.

När jag utbildade mig till kroppsterapeut viskade, ropade och skrek mitt inre: Du har rätt att vara du. Du är okej som du är. Var du även om inte alla gillar dig. Låt dem älska dig och inte en roll du spelar.

Så inför mig själv är jag 100% Charlotte. 
Jag är mig själv i medgång och i motgång. 
Jag är mig själv bland skuggorna och ute i solen.
Ibland döljer jag delar av mig själv.
Ibland väljer jag att inte säga så mycket. 
Ibland låter jag bli att exponera mitt innersta. 

Och samtidigt: 
Det jag väljer att visa är sant. 
Jag är trött på att försöka vara någon som andra kan gilla. 
Det är ju bättre om några gillar mig, precis som jag är.

För ett tag sedan kom insikten att mina avsikter inte påverkar andra människor så där väldigt mycket. De har ju fortfarande sina bilder av mig. De har skapat en avatar som de kallar Charlotte Rudenstam och som har vissa beteenden. Alltså, var och en har skapat sin egen avatar av mig (och av alla andra de möter så klart). För dem är den avataren jag - oavsett vad jag tycker om det.

Så jag såg för mig en bild av mig själv omgiven av tusentals kopior, som representerar alla som har mött mig någon gång. Och varje kopia står ju för något slags sanning - nämligen den sanning som avatarens skapare har. “Charlotte är si, Charlotte är så...” Det hade varit så roligt att kunna liksom se egenskaperna hos de där olika avatarerna. Vem är det mina medmänniskor ser?

Den stora skillnaden mot tidigare är att jag i dag visar mig själv och att de kan skapa sina avatarer utifrån något som är mer “sant”. Tidigare hjälpte jag ju till att bygga deras avatarer genom att försöka spela den person som jag trodde de skulle gilla. Så jag tror att andras bild av mig i dag ligger närmare min egen bild av mig. Kanske.

Ibland krockar jag med någons uppfattning om hur jag är. Någon som säger: “Men du kan väl inte... men det stämmer väl inte... det känner jag inte igen...” och då inser jag att de egentligen inte talar om mig utan om den avatar, den person som de har konstruerat.

Så det är bara för mig att andas och inse, att det är bara jag som har och kommer att ha hela bilden av mig. Andra får ta del av olika sidor av mig. Och jag får bara acceptera vad de väljer att se.
Hur mår du och dina avatarer? Vem vill du att någon ska se när hon ser dig?

PS: Det här blir riktigt roligt när jag tittar på Wikipedias definition av avatar...

Tänk om jag ser ut så här för dig: