Om att inte ta någon för given

Ibland är det lättare att umgås per telefon...

Jag älskar samtal.
Jag älskar att lyssna på människor och jag älskar att berätta.
Särskilt mycket tycker jag om samtalen som sker när jag är på väg någonstans. Att ha någon där i lurarna. Att känna gemenskap trots fysiskt avstånd.
Och jag inser hur viktigt det är att inte ta någon för given.


Många av mina närstående bor så där 60 mil bort. Vi ses sällan fysiskt. Pappa, som är tekniknörd, Facetimar jag med då och då. Men med de flesta andra handlar det om röstmöten. Min äldsta dotter ringer ofta när hon cyklar. Ofta hör jag vinden från Tranebergsbron när hon berättar det senaste. Med sonen för jag ibland långa samtal medan jag promenerar genom Rosengård eller andra delar av min del av stan - och jag tror att han ganska ofta hinner förflytta sig under våra samtal.
Mamma ringer jag upp på hennes hemmanummer. Hon har visserligen en mobiltelefon, men den känns mest som ett nödvändigt ont, upplever jag det som. Ofta när jag ringer har hon tid för mig (och ofta svarar ingen i luren, för mamma har många uppdrag och sysslor.)
Och jag inser hur lyckligt lottad jag är. Jag är 50+ som har tillgång till två 70+ föräldrar som är vid full vigör. Samtalen med pappa är mer effektiva, de handlar om att visa varandra att vi har det bra. Med mamma kan jag prata länge, ofta brukar vi ta en halvtimme med varandra, några gånger i månaden.
Jag blir glad varje gång jag talar med någon av dem jag älskar, för just när jag har dem i luren är vi tillsammans och jag inser att det inte går att någon för given. Det är i nuet, i stunden som mötet sker och jag kan aldrig veta om eller när det sker nästa gång.
En värme sprider sig i bröstet när jag tänker på min familj. I går kväll hade jag mamma i örat medan jag var ute och cyklade. Jag fick berätta det senaste och vi fick skratta tillsammans. Vi möttes i den gemenskap som vi två har skapat tillsammans. Mammas och mitt eget rum.
Och jag tänker också på dem som jag älskar som jag mer sällan har kontakt med. Tar jag dem för givna? Vad är det som gör att jag så sällan lyfter luren? Och jag blir påmind om hur viktigt det är - för mig - att hålla kopplingen levande... och visa att detta är relationer jag vill ha... och att jag också behöver visa det i handling.

Finns det människor som du tar för givna? Som du försummar att ta kontakt med? Vem skulle du kunna ringa i dag och säga: Jag älskar dig.

PS: Och så älskar jag de långa, verkliga promenadsamtalen med mina älskade här hemma i Malmö. Viktiga ingredienser i mitt vardagsliv.