Vad har du för värde, lille vän?

Den senaste tiden har livet gett mig så många intressanta läxor och uppenbarelser.
Det är som att jag kan se saker i ett klarare ljus.
Och jag kan se hur tryggt det kan vara att känna mig rätt så värdelös.
Det är som att någon del i mig vill dra ner mig i värdelöshetshålet.
Men nu vet jag... att jag är värdefull. Och att du också är det.

Det är förmodligen ingen tillfällighet att jag väljer att jobba med skam och för att jag själv - och alla andra - ska våga leva till 100%.
En del av det där var till en början kanske mest en besvärjelse. Genom att tala om skam kunde jag liksom mota undan den. Jag kunde locka mig själv att tro att jag redan hade gjort jobbet. Att genom att ställa skammen på piedestalen så kunde jag säga: Jag är fri!

Men så lätt var det inte för mig. Jag inser att det finns en stark koppling mellan skam och värde i mitt liv. Alltså att känslor av skam har gjort att jag inte vågat känna mig riktigt värdefull. Det har varit lättare att skämmas än att känna värde.

Nu är det tid för värde. Nu är det tid att gå ett varv till med känslor som förminskar och trycker ner mig. Nu är det tid att säga till dem att ta en riktigt lång semester.
Jag tror att det här har varit på gång länge. Eller snarare jag vet det. Men det är ändå lite jobbigt att outa mitt värde. I alla fall när jag säger det så här rakt på sak.

För en rad år sedan hade jag ofta kurser i retorik, kurser för människor som ville känna sig tryggare när de stod inför grupp. Jag brukade be om skriftlig feedback. Och det fick jag. Ofta fick jag superativer. Deltagarna brukade tycka att jag var fantastisk. När jag läste lapparna kände jag mig fantastiskt glad, jag jublade. I fem minuter. Sedan föll jag platt till marken och började tro att de bara hittade på. Inom mig skrek en röst som sa: Du har hybris som tror dem … eller att deltagarna inte kunde bedöma mig och att jag i själva verket var skitdålig. Och så låg jag där rätt länge och krälade i självömkan.
Alltså jag fick positiv feedback och nästan dog av skam. Så här efteråt kan jag ju se hur knasigt det är. Jag ÄR bra på att leda grupper. Jag behöver våga ta in det, fullt ut.

I dag kan jag stå kvar längre när någon ger mig positiv feedback. I dag TROR jag på dem som ger mig den. Jag har fått så otroligt mycket feedback för bloggen, både privat och här inne på bloggen att jag inte kan blunda för det. Jag har VÄRDE.

För mig behövs det en sak till. Det är att jag verkligen äger mitt värde. Inifrån och ut. Att det inte är något som någon annan ger mig. Alltså, att jag kan känna mig bra även om jag inte får feedback från andra.

Och det som har hänt mig den senaste tiden är att jag flera gånger mött människor som gett mig tuff negativ feedback. Som ibland sagt rätt taskiga saker till mig. Och jag inser nu att det är helt fantastiska lektioner för mig. För när ska jag kunna träna på att känna mitt eget värde, om inte när andra inte ser det. När ska jag kunna göra verklighet av påståendet att det inte är viktigt vad andra tycker om mig?
Fortfarande är det svårt. Fortfarande kan jag nästan gå under av kritik, särskilt när den känns orättvis. Men nu kan jag ofta se att det egentligen inte handlar om mig, utan om den som sänder den. Jag behöver inte låta kritiken äta mig - eller jag kan välja att ta till mig det som känns relevant för mig.

Jag har värde. När känner du värde?