Veckokrönika: Du är väl högkänslig, frågar hon.

Du är väl högkänslig, frågar hon.
Jag vet inte, svarar jag.
Senare känner jag en stark smärta. Hela min kropp fylls av den. Jag inser så småningom att smärtan i min kropp inte bara är min, utan att jag bär också andras.
Så kanske det ligger något i vad hon säger?

Jag släpper taget om den smärta som inte är min.

Jag minns en gång för många år sedan, under min kroppsterapiutbildning. Två män står inför gruppen och vi ska titta på deras kroppar och berätta vad vi ser. Jag känner väldigt starka känslor av obehag inom mig. Jag känner mig utlämnad. Det gör ont i olika delar av kroppen.

Läraren vänder sig till mig och ber mig beskriva vad som händer inom mig. Så jag gör det. Hon frågar en av männen, den av dem jag tittar på när jag berättar hur det känns i mig, om hans reaktion.

– Charlotte beskriver mina känslor, svarar han.

Jag tittar förvånat både på läraren och min kurskamrat. Läraren tittar på mig och säger:

– Det du känner inom dig kan ofta tillhöra någon annan. Du har förmågan att känna det som händer hos andra och det är inte ens säkert att de är medvetna om vad de känner. Men du behöver lära dig att skilja mellan det du känner som är ditt och det som är någon annans.

Jag är med om att detta händer. Det är som att en annan människas energi tar sig in i mitt system och jag kan fortfarande ha svårt att avgöra vems det är. Nu när jag är mer uppmärksam på det, kan jag göra en slags inre kontroll för att se: 

• Finns det något som gör ont i mig just nu? 
• Finns det något som gör mig upprörd? 
• Är jag i kontakt med någon stark känsla inom mig själv? 

Och om det inte är så kan jag gissa att det inte är mitt.

När jag möter klienter och till exempel känner ett tryck över bröstet, kan jag fråga dem: Hur känns det i ditt hjärta just nu? Ganska ofta – men inte alltid – svarar hen med det som känns i min kropp.

I perioder ser jag starka bilder när jag möter andra. Jag minns särskilt en som var smärtsam att möta. Det var en människa som var helt insnurrad i kättingar, som tycktes helt ofri att leva sitt liv på egna villkor. Just den bilden var så stark att jag gick till en lärare och frågade hur jag ska förhålla mig till bilder av den typen.

Läraren sa något i stil med att jag kan se mina bilder eller känslor som en slags upplysning om en annan och att detta kan vara, men inte behöver vara, sant eller något som personen själv är medveten om eller i kontakt med. Jag behöver inte agera på dem, inte försöka fixa till personen, utan, låta mina bilder eller känslor passera. Sedan dess har det blivit lättare att hantera detta.

Nu när jag själv är i en separationsprocess har jag kommit att reflektera en hel del över upplevda bördor. Tidvis har jag känt det som att jag burit ett mycket tungt ok, som har riskerat att göra mig så tyngd att jag inte kan röra mig.

Men det kan  vara så att en del av bördorna jag upplever helt enkelt inte är mina. Att jag emellanåt bär tyngd åt andra. Det är klart att det under de omständigheterna blir en extra utmaning att vandra framåt på min väg.

Så jag tar ett djupt andetag. 

Jag väljer att medvetet släppa andras bördor och märker hur tyngden över axlarna lättar. På samma sätt lättar det när jag märker att någon annans smärta har letat sig in i mitt system, jag noterar den och säger för mig själv: 

– Jag släpper taget om den smärta som inte är min.

Kanske är detta en aspekt av att vara högkänslig? Jag vet inte. Men så är min värld. Kanske är det också så att denna förmåga att känna in andra djupt inne i mig också skapat min medkänsla med andra och ibland en oförmåga att sätta gränser?

Många möjligheter till reflektion inser jag. Tack livet för denna morgongåva <3

Reflektionsfråga:

Händer det att du bär bördor som tillhör någon annan?