När krymper din värld?

Vad får din värld att krympa?

Min gör det när livet blir extra påtagligt.

Som när en stuga förvandlas till en skogshydda eller när jag håller ett nyfött barn i famnen.

Då uppfylls jag av nuet och mycket annat nästan bränns bort.

Jag minns när jag låg i skilsmässa. Jag var uppfylld av mitt eget trauma. Under en kort tid kändes det nästan konstigt att världen fortsatte framåt, medan jag befann mig i katastrofen. Från att ha ett bredare perspektiv, från att bry mig om världen, fanns det då, bara plats för mig och mina allra närmaste. Det var som att världen hade gått sönder, och jag kunde stå på en liten liten trygg plats och försiktigt andas vidare i livet.

När det visar sig att stugans underrede är mer ruttet än jag befarat krympte världen på liknande sätt. Å ena sidan väntade jag på att ta hand om mina stor barnbarn, medan dottern var på förlossningen, och ingen vet riktigt när en baby väljer att anlända (med planerade kejsarsnitt som undantag). Kommer hon i dag, i morgon eller om en vecka? I vårt fall var jag under tre veckor när som helst beredd att släppa allt, för att finnas till hands för den växande familjen. 

Det kändes betydelsefullt att finnas där för dem. Det kändes viktigt. Jag kände mig viktig. Det var som en av få gånger under livet, då jag verkligen kan vara där när ett av mina barn får egna barn. Så det var en känsla av att inte kunna ha några planer och samtidigt längta efter att miraklet skulle ske.

Samtidigt är det uppenbart att stugan behöver fixas. När maken kollar syllarna är flera av dem ruttna. Det finns så många detaljer jag skulle kunna dra - men tro mig, det var mycket att fixa. Eftersom jag själv är bra på att måla - men inte är en husfixare alls - kändes detta räddningsprojekt tidvis övermäktigt.

När maken sågar upp golvet och jag känner fuktlukten som sprider sig i rummet, jag känner hur näsan och ögonen börjar rinna och trycket över bröstet är uppenbart, då är det lätt att känna sig lite deppig. I alla fall gjorde jag det.

Så ungefär samtidigt som stugan är på väg att demonteras underifrån, åker jag in till stan och tar hand om barnbarnen. Vi hinner med Naturhistoriska, Cosmonova, Nordiska muséet. Vi hinner leka, bada, sova, äta, se filmer, prata med föräldrar och vänta. Barnen är extra spralliga och jag är till slut ganska trött och ger tydliga tillsägelser. Så ringer föräldrarna. Bebin är här. De stora barnen är energibubblor. "Borsta mitt hår, mormor, jag vill vara fin när jag möter bebin."

Mötet med den nyfödda är nästan överväldigande. Så länge vi har väntat på henne. Så stark och bestämd hon känns, tre timmar gammal. Jag är så uppfylld av ögonblicket, av nuet.

Just den julikvällen var det fint väder. Jag kommer ut till stugan och vi dricker bubbel. Vi kan sitta ute nästan hela kvällen, innan det är dags att passera det golvlösa vardagsrummet innan vi stänger dörren in till sovrummet - där de faktiskt inte luktar fukt.

Nästan samtidigt ska vi ha familjefest - fira 185 år! Pappa har fyllt 90, jag 65, yngsta dottern 30. Vi möts på Skillebyholm, praktiskt taget hela klanen. Det är lugnt, fint, avslappnat och kärleksfullt. Alla blir hurrade - från den äldste, till den nyfödda (hon är fyra dagar på festlunchen).

Familjen är så nära. Livet är så nära. Det som är bortom fladdrar på skärmen. Det tar en tid innan jag kan ta in världshändelserna. 

Det fanns en värstadag hittills faktiskt. En av makens söner är med och hjälper till. Far och son sliter. Plötsligt känns en fruktansvärd lukt. Den kommer från under altanen. Det luktar giftigt. Ganska snabbt inser vi att det luktar ammoniak. Männen finner en gammal skittank under altanen. De lägger på locket noga igen, så småningom skingras ammoniakdoften.

Men det tar en stund innan jag är lugn. När jag kände stanken blev jag gråtfärdig och ville skrika. Det blev för mycket.

Två veckor senare har vi ett golv. Jag har målat delar av fasaden och vardagsrummets väggar. Det börjar likna ett hus igen. I lördags spenderade jag en dag med bebisen och min dotter. Flera timmar av continuum. Vi var hela världen för en stund - och det var helt, helt underbart.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer