Allting bara kraschar och så är jag lugn mitt i stormens öga.

Vi åker nerför Hallandsåsen, på väg mot workshop i Göteborg.
Oljelampan börjar lysa och plötsligt tjuter det i hela bilen.
Något är fel. Väldigt fel.
Men själv känner jag mig så ofattbart lugn.
Jag accepterar det som är.


Tänk så många gånger jag har varit arg över omständigheterna. Som jag har förbannat, som jag har gnällt, som jag har skällt, som jag har sagt att världen är emot mig... många sådana saker, med lite olika ton.

Just den där känslan att världen är emot mig. Vem är jag att förtjäna detta?
De senaste åren har jag blivit mindre arg på världen. 
Jag har slutat (nåja, nästan) bli arg på sådant jag inte kan påverka. 
Jag menar: Vad är meningen att bli stressad när jag står i en kö med bilar? 
Eller när det öser ner när jag ska cykla ner på stan? 
Jag har allt mer lärt mig att förhålla mig till det som är. 
Andas. 
Acceptera. 
(Och så klart ibland ändrat planer eller beteende - som regnjacka på, eller jag tar bussen och paraplyet istället.) Och ibland har jag roat sett på människor som ligger på biltutorna i frustration över något som de inte kan påverka. (Den ultimata frustrationen kan du se i den gamla filmen Falling down med Michael Douglas).

Vi är ute i god tid. Vi har tid för varandra, tre timmar i bilen. Vi sitter och pratar om väsentligheter. Jag känner en stor närhet till maken. Känner vårt gemensamma engagemang för en rad saker.

Och så bara dör bilen.

Först tänker jag att det nog inte är så farligt. Jag ringer till vännen i Göteborg som ska vara med och leda workshoppen och säger att vi nog blir lite sena. Att vi återkommer.
Maken ringer sin verkstadskontakt och vi börjar inse att detta nog inte är ett litet problem. Den tunga trafiken svischar förbi på E6. Det känns lite jobbigt när bilen ryster till varje gång. Läget känns, hm, lite oskyddat. Men det är okej.

Jag ler åt att jag sitter där i oktober i sandaler och byxor med smutsprickar på och att jag inte tog med någon jacka. Jag skulle ju ändå bara gå några steg och leda workshoppen i andra, nytvättade kläder. Och nu inser jag att jag går ett helt annat öde till mötes. Jag kommer att få promenera betydligt längre i sandalerna och smutsprickarna på byxorna finns där (som om någon annan än jag skulle lägga märke till dem...) Och jag ler lite åt mit högmod att inte ta med strumpor, skor och jacka i sen oktober.

Men när jag sitter där i den stillastående bilen, med kaffe och en telefon som fortfarande har procent kvar och jag kan ha kontakt med världen och jag inte fryser så känns det ändå helt okej. Rent av lite spännande. Hur ska den här dagen sluta?

Och i dessa moderna tider kan jag dels be om hjälp via Facebook (jag fick många glada tillropå), dels fick vi klartecken från försäkringsbolaget, inom trettio minuter var bärgaren där, det konstaterades att bilen mådde ännu sämre än vi anat. 

Bärgarna, äldre lättsamma herrar, småpratade med maken och gav en massa tips och jag satt lugnt kvar i bilen.
Och så sitter jag i bärgningsbilen - kanske en dröm för små pojkar - och vi blir skjutsade till närmasta station, med bilen där bak på släp. 

Förunderligt nog kommer tåget precis lagom när jag hunnit gå på toa (enda oroskänslan när jag satt och väntade på bärgaren), köpa biljetter i lugn och ro. Och där fanns sjysta platser till oss. Samtidigt kommunicerade maken med dem som fick ta över workshoppen och med stället vi hyrt. Allt liksom ordnade sig.

Vi fick en del att bära, vi har rätt mycket frukt hemma (äter en fruktsmoothie till frukost), och ja, vi fick en tidig kväll, istället för att komma hem vid två på morgonen.

Bilen är långt hemifrån. Vi vet inte vad slutnotan går på. Workshoppen fick vi lämna över. Vi kom hem helskinnade. Och jag känner mig så lugn. Inte en enda gång blev jag sur eller irriterad eller förbannade ödet. Och jag inser att det skett något i mig. Jag börjar verkligen acceptera det som är.

Och jag är väldigt tacksam över att toaletten var öppen på stationen. 

Bonus: