Den där wowkänslan i att föreläsa.

Foto: Patrik Juhlin

Igår frågade mig någon på twitter om jag alltid är 100% Charlotte.
Jag svarade ett kaxigt Yes! Och hen frågade: alltid skönt eller ibland tungt?
Och jag svarade: Ibland asjobbigt...
Alltså 100% kan ju vara 100% osäkerhet. Också.
Men i går fick jag vara 100% och känna wow-känslan!
(Ja, du ser på bilden...)

För en massa år sedan insåg jag att det var ett handikapp för mig att inte gilla att stå och tala inför grupp. Rädslan för det var något som begränsade mig. Jag ville frigöra mig från den rädslan och gick min första våga tala-kurs. 

Det blev flera och vips fick jag i uppdrag att skriva en bok, som så småninhom kom ut på Ordfront och hette “Börja tala” och som genom ett under så började jag få uppdrag som lärare för andra som ville börja tala, eller bli bättre på retorik. Så jag tackade ja till alla uppdrag jag kunde. Och det visade sig att jag hade talang för att leda kurser … och att en av mina stora fördelar, åtminstone då, var att jag tidigare själv känt mig så rädd. Igenkänningsfaktorn hos deltagarna var enorm.

Då och då fick jag själv i uppdrag att tala inför grupp. Alltså inte att leda en kurs, utan stå där på scenen själv. Innan jag hade skrivit boken (och själv gått flera kurser) kände jag mig alltid tillintetgjord efter mina framträdanden. Trots att jag fick applåder. Trots att jag kunde se att publiken var med. För det jag gjorde i min ensamhet var att gå igenom allt jag hade missat, allt jag INTE hade gjort. Jag räknade felen, istället för rätten.

(Och trots detta fortsatte jag, det var något i mig som sa att jag behövde fortsätta, att det fanns något där... att jag en dag skulle verkligen gilla att stå där på scenen, stå i ljuset.)
Kanske för att min första våga-tala-lärare satt i publiken när jag talade hos Bli Berörd i går, så kommer minnena från min talarstart upp till ytan. 

Och jag upptäcker (Jippie!) att jag i dag räknar rätten och inte felen. 
Och jag vet inte riktigt när transformationen skedde. 
Det har liksom kommit smygande under åren. 
Och detta gör mig så oerhört glad - och för mig är det ett bevis 
för att det där med 100% Charlotte fungerar.

För 100% Charlotte handlar inte om att vara “perfekt”. 
Det handlar om att acceptera det som är, 
ta sitt inre ledarskap och våga se både ljuset och mörkret.

I går kväll hade jag så där 90 minuter till mitt förfogande. Efter ett tag insåg jag att jag hade material för en hel kvällsworkshop (idé!!!) och att jag behövde sovra i materialet. Och istället för att sucka och tänka negativt, såg jag det som en möjlighet. Jag hade så mycket att välja mellan. (Intressant nog hade jag torrkört min föreläsning för ett par dagar sedan och då tog det 60 min - hela alltet (Keynote manus på iPad).
Men när jag står där framför gruppen händer något. 
Punkterna i manuset blir mer som ett stöd för mig och så blommar jag upp i ögonblicket, kommer på andra saker att berätta, följer flödet. 
Då och då blir det lite tyst. Det händer att jag tappar tråden lite. 
Men i dag känns det okej. Jag accepterar det. Jag kan vara kvar i ljuset.

Och jag vill tala många gånger om detta, 
göra korta workshoppar om att vara 100%, 
med passion och allt, ja det vill jag... och fortsätta se “rätten”
- eller till och med helt släppa rätt och fel... 

Jag vill tacka alla som var där i Ystad hos Carina Månsson 
och Bli berörd i går. Ni som gav energin till kvällen. 
Ni som tillät att jag stod där i mitt ljus. Vi gjorde det tillsammans. 
Och tack Patrik Juhlin för den underbara bilden.

Sist men inte minst.
Tack Alexander för att du valde att följa med, jag älskar när du finns där för mig.