Är det okej att bli besviken på sin partner?

Jag säger: Följer du med och lyssnar på mig?
Han säger: Jag vet inte, jag har inte planerat så långt.

Jag säger: Följer du med i morgon kväll?
Han säger: Jag vet inte. Jag har inte planerat så långt.
Jag säger:  Du får gärna följa med i morgon kväll.
Han säger: Jag har hört dig förut.
Jag säger: Men jag kanske säger något nytt.
Han säger: Ja, men det handlar ju bara om dig.

Fail.

Jag vill ju att han ska lyssna.
Jag vill att han ska känna engagemang.
Jag vill inte höra: "Jag har redan hört dig."
Jag är lite besviken.

Skulle jag uttrycka mig på något annat sätt?
Jag kommer nog att fråga en gång till...
och samtidigt... jag vill att han vill... jag vill inte att han känner sig tvingad...
Jag vill inte ha någon som lyssnar för att jag tjatade.

Så där står jag.
Jag har honom som supporter på distans. Inte då, inte där. 
Och jag får andas igenom det.
Det är okej.

Det är bara en liten tjej i mig som vill att han ska se mig, som vill att han ska applådera mig, som vill att han sedan ska krama mig och säga: Du var bra!

Så nu får jag träna på att känna det alldeles själv.
Att äga mitt värde själv.
Det som kändes som ett FAIL är kanske en gåva?