Ambivalens i att bloggen får allt fler läsare. Förändrar det mitt förhållningssätt till vad jag skriver om?

En boktitel som har betytt mycket för mig är “Orden som befriar”.
Själva boken var rätt okej också, författaren Marie Cardinals egen resa genom psykoanalysen.
Men för mig var det alltså mest titeln. Och jag har också haft en bok som hette “Orden som fängslar” och minns jag det rätt handlade den också på något sätt om psykoanalys eller psykiatri.
Vad jag är ute efter är att orden kan tolkas på så många olika sätt.
Jag kan skriva något och sätta en intention. Och sedan läser någon som har glasögonlinser i en helt annan färg.
Och när hen berättar om sin upplevelse av texten känner jag inte alltid igen mig.


När jag var ung fick jag då och då höra att mina ord kunde döda. Att de var skarpa. Det var som att jag kunde upplevas som ett rakblad. Att få de omdömena gjorde ont. Det var väldigt sällan jag var medvetet elak, eller försökte såra. Men så valde en mottagare att se värsta möjliga i orden jag sände i väg.

Men tänk om jag skulle se det på ett annat sätt. Som att ord har makt i allmänhet och att mina ord, i vissa människors perspektiv, verkligen hade det.

Jag börjar inse att detta att bloggen blir läst av 11000 gånger varje månad kan få konsekvenser. Att det kan innebära ett ökat ansvar för mig. Att jag kan behöva väga orden – särskilt när risken finns att någon läser in något jag inte hade för avsikt att sända iväg.
Och samtidigt kan jag inte ta ansvar för alla människor tolkningar av mina texter.
Så jag är tacksam både för de som tackar mig för texter, för att de hjälpt dem i sina liv, för att de känt igen sig, vågat lite mer, fått impulser till handling. Och jag känner tacksamhet mot dem som blir arga eller sårade av något jag skriver, för det betyder ju att orden har något slags betydelse. (Även om min upplevelse är att andra ibland kan överdriva betydelsen av mina ord.)

Och det där ger en slags ambivalent känsla. Ord kan befria. Ord kan fängsla. Ord kan skapa en väldig massa. Och mitt syfte med den här bloggen är ju att skriva ord som beskriver, ord som gör att du som läser vågar mer, vågar vara dig själv, känner in ditt hjärta, känner din sexuella kraft, att du expanderar.

Ibland känner jag att jag är för mycket. Det känns speciellt när någon säger det direkt till mig. Men det kan också kännas när någon förebrår mig av något skäl. Men jag inser att den röst som oftast säger “du är för mycket” är jag själv.

Så jag är tacksam för alla påminnelser jag får från alla möjliga håll. Påminnelse om ansvar och påminnelse om hur viktigt det är att jag är grundad i mig själv. Att jag kan stå som en fyr i stormen. Att jag överlever även om andra blir ledsna och även när jag tvivlar på mig själv. Att jag överlever ambivalensen som känns inom mig. Att allt är okej. 

Jag vill ändå att du ska veta att jag inte skriver för att utelämna någon annan här. Jag skriver gärna sårbart om mig själv och om jag är klumpig och skriver något som känns sårande, var snäll och uppmärksamma mig på det. Om mina ord är pilar, är min intention att det är kärlek jag skickar.

Kärlek till dig - för att du är du!
Kärlek till mig - för att jag är jag.
Tillsammans kan vi göra underverk.