Veckokrönika: Att gå genom elden och komma igenom

Är livet ett hot eller en möjlighet?
Är rädslan för ett nej större, än hoppet på ett ja?
Hallå skriker jag: Jag är här livet, jag lever livet, jag säger ja till livet, ja säger ja till kärleken, jag säger ja till att ta emot, jag säger ja till energin som fyller mig.
Men å, så lång tid det tog att komma hit.


Jag möter människor som behöver möta livet, genom att möta sig själva, sin längtan, sina behov och sina önskningar. Jag möter dem som gör det med vånda eller villighet. Jag möter människor som i sig själva kan stå för detta hjärtat bultar för, men som är rädda i mötet med den andre, i mötet med världen som skulle kunna döma dem.

– Men tänk om jag visar hela mig och hen (eller världen) inte tar emot mig?

Invändningen visar ett risktänkande. Risken att inte bli mottagen. Risken att bli kastad bland soporna. Risken att bli skrattad åt.

Samtidigt finns där ju också ett helt annat scenario. Det scenario som rädslan skymmer.

– Wow, jag visar hela mig och hen (och världen) tar emot mig! Varför har jag inte testat tidigare?

ATT VÅGA BEJAKA LÄNGTAN

Jag märker hur det sker ett skifte i mig. Jag har varit så livrädd i mitt liv. Jag insåg för en rad år sedan att min grundtillstånd faktiskt var att vara konstant rädd, som att jag hela tiden hade en låg frekvens av rädsla påslagen och som, relativt enkel, kunde skruvas upp och skrämma skiten ur mig.

Konsekvensen blev att jag länge spelade en människa som jag trodde gick att älska. (Jag skildrar det mer ingående i 100% Charlotte – Ta ditt inre ledarskap). Jag var livrädd för att någon skulle se MIG och förkasta mig.

Under senare år har jag gradvis hämtat hem mig. Jag visar vem jag är för allt fler. Jag berättar vad jag behöver, vad jag tycker, vad som är viktigt för mig, vad jag brinner för. Jag vågar visa mycket av mig för världen.

Jag märker att jag allt mer går från rädsla till tillit och i takt med att tilliten ökar så möter jag en mer magisk värld… en värld kantad av en massa wow och att det händer mig saker som jag absolut inte hade kunnat räkna ut i förväg.

JAG HINNER KNAPPT BE FÖRRÄN DET SKER

Det har gått mindre än en månad sedan jag kom till Stockholm med en stor dator och en liten resväska. Sedan dess har jag fått en bostad, en arbetsplats, möten med nya människor, blivit bjuden på fika, lunch, middag, blivit kontaktad av okända personer som vill ha med mig på fest, blivit kontaktad av flera gamla vänner, fått nya jobbkontakter, fått gråta i famnen på människor, blivit ombedd att ta emot det jag behöver, blivit medbjuden på evenemang och mött blickar som möter mig med kärlek…

Det är som att jag, när jag tillåter livet att flöda, när jag berättar vad jag behöver också har en möjlighet att få det. Min tillvaro är fortfarande väldigt osäker. Jag vet väldigt lite om framtiden… och samtidigt känner jag tillit till att jag kommer att möta mer än det jag behöver, mer än vad jag kan ana, att dörrarna till framtiden verkligen är öppna.

Men det har krävt att jag är mindre rädd, det har krävt att jag visar mig, att jag söker kontakt – och att jag vågar ta emot. Det har krävt att jag vågar möta det okända, istället för att hukande tycka syn om mig själv. Egentligen kanske det enklaste att säga är att det har krävt ett rungande ja till livet… och till mig själv.

LIVET, JAG TAR EMOT DIG... SÅ JAG KAN GE AV MINA GÅVOR

Nu står jag redo. 
Jag är klar. 
Jag vill ge mer av mina gåvor till världen. 
Jag är beredd att ta emot det jag behöver för att göra det möjligt. 

Just nu vill jag inte ringa in vad det är, jag vill inte begränsa mig… men så mycket vet jag att jag vill sprida mina ord av kärlek till världen, sprida min kärlek till världen och ta emot en väldig massa kärlek.

Och så omfamna rädslan när den dyker upp. Rädslan som faktiskt tagit mig ända hit.



Rubriken då, hur tänkte jag: Jo, jag tror inte det är lönt att vara så rädd för elden, eller det glödande kolet, det går att gå rakt igenom och komma ännu mer levande över till andra sidan. Så känns det för mig precis just nu.