Finns det verkligen ett liv efter födseln?

Jag tar livet så självklart. Alltså att det levs här. Att jag lever på jorden. Att jag på natten kan titta ut mot stjärnorna och universum. Att jag tar tunnelbanan till jobbet. Att jag kramar någon jag tycker om.

Men vad som finns bortom vet jag inget om. Jag vet inte vad som händer när jag dör. Kanske finns det en annan värld, som jag inte känner till? Kanske finns det en värld jag snuddar vid i mina drömmar? Kanske kommer jag en gång att stå i den berömda tunneln mot ljuset?

Vänder jag blicken åt andra hållet och funderar: Innan jag föddes, när jag låg i den värld som min mammas mage var, reflekterade jag då någonsin över att jag, lite senare, skulle komma till en helt annan värld? Till det vi kallar livet.

Jag hittade en text igår, som för mig handlar om att det vi upplever är det vi tar för givet… medan det är lättare att inte tro på något annat.

Så här låter sagan jag läste:

I en mammas mage låg två bebisar. En frågade den andre:

­ – Tror du på ett liv efter födseln?

Den andre svarade:

– Varför undrar du det? Det är ju självklart. Det måste finnas något efter födseln. Kanske vi är här för att förbereda oss för något som vi kommer att vara senare?

– Dumheter, sa den första. Det finns inget liv efter födseln. Vilket slags liv skulle det vara?

Den andre svarade:

– Jag vet inte, men det kommer att finnas mer ljus där. Kanske kan vi går på våra ben och äta med våra munnar. Kanske vi har andra sinnen som vi inte kan förstå nu.

Den första replikerade:

– Det låter helt absurt. Det är omöjligt att få. Och äta med våra munnar? Urlöjligt. Navelsträngen ger oss näring och allt vi behöver. Men navelsträngen är för kort. Därför är det helt omöjligt med ett liv efter födseln.

Den andra stod på sig:

– Alltså, jag tror att det finns något och det kanske är helt annorlunda än här. Kanske vi inte behöver en navelsträng?

Den första svarade:

– Nonsens. Och dessutom om det nu finns liv, varför har ingen någonsin kommit tillbaka därifrån? Födseln är livets slut och i efter-födseln finns det inget annat än mörker, tystnad och intighet. Vi kommer inte att komma någonstans.

– Tja, jag vet inte jag, sa den andra. Men vi kommer säkert att möta Mamma och hon kommer att ta hand om oss.

Den första svarade:

– Mamma. Tror du verkligen på Mamma? Det är skrattretande. Om Mamma existerar, var finns hon i så fall nu?

Den andra svarade:

– Hon finns överallt. Vi är omgivna av henne. Vi kommer från henne. Det är inuti henne vi lever. Utan henne skulle vår värld inte kunna finnas.

Den första säger:

– Jag kan i alla fall inte se henne, så det enda logiska är att hon inte finns.

På vilket den andre svarade:

– Ibland, när du är tyst och du fokuserar och du verkligen lyssnar, så kan du uppfatta hennes närvaro och du kan göra hennes kärleksfulla röst, som ropar till dig från ovan.

Jag vet inte riktigt vem som är upphovsperson till den här sagan, men läs den gärna en gång till och fundera över din syn på livet, döden och tillvaron.