Det sköna i att spränga komfortzonen

För tio år sedan gick jag en utbildning som i praktiken handlade om att vara sig själv.
Vi fick söka sanningen om oss själva på många sätt.
En av utmaningarna var att göra något vi egentligen inte vågade. Vi uppmanades att spränga komfortzonen. 
Efteråt kändes det väldigt skönt.

Jag undrar hur många gånger jag gjort det, alltså utvidgat eller till och med sprängt komfortzonen? Många är det i alla fall.
Det är som att jag tagit steg, trots att jag egentligen inte vågat. Jag har gjort saker medan en röst i huvudet skriket: "Stopp, gör det inte, det är farligt, sluta nu, SLUTA".
Det är klart att det blir extra svårt att ge sig ut på "tunn is" när varningsklockorna ljuder högt.
Det knäppa är att varningsklockorna egentligen är som ett gammalt eko. De varnar för något som kanske var farligt tidigare, när jag var ett barn, eller befann mig i en utsatt situation.
Men vad är egentligen faran med att exempelvis

• Sjunga karaokee
• Tala på ett bröllop
• Strippa inför sin älskade
• Fråga: "Får jag lov" 
• Eller säga: "Jag är grym på det här".

Det lurar liksom ingen sabeltandad tiger bakom busken. Den här rädslan sitter i huvudet.
Samtidigt är det så att när jag utmanar min komfortzon, när jag är "modig", så känns det ofta i kroppen. Den del i mig som vill skydda mig från smärta ser till att kroppen blir fylld av alla möjliga hormoner, som adrenalin, som ger mig en känsla av att sväva i fara, att vara uppjagad, att vara trängd, att till och med riskera att dö eller bli utesluten ur gruppen.

Då är det så härligt att faktiskt göra det som skrämmer en, eller som verkar lite läskigt.
Som för mig - som blev befriad från sång i skolan (det hugger fortfarande till lite grand när jag säger det) att sjunga på en scen.

Men jag gjorde det.
Jag sa ja till den unga kanadensiskan när hon bad att få sjunga ABBA med mig som är svenska. Hon talade om en längtan efter att göra det. Och jag upptäckte att mitt första stenhårde nej dolde en längtan efter att stå där på scenen.
Jag stod där och kalkylerade risken, alltså, här står jag bland okände människor i ett annat land och ska sjunga med i en ABBA-låt. Vad gör det i morgon om någon av dem skrattar åt mig i dag? Jag kom fram till att det inte skulle göra något.
Jag hann också tänka att några till och med skulle tycka det var coolt att jag, som kunde vara mamma åt de flesta i lokalen, ställde mig på scenen.
Under den halvtimme som gick från att jag sa ja till att det var vår tid hann jag gå från okej då, till att det ska bli riktigt kul. Jag målade läpparna, tog av mig skorna - ville stå barfota. Och efter tag på scenen tyckte jag att det var såå roligt, att det gav så mycket energi.

Och så kan det vara med andra gånger när jag vidgar mitt spelutrymme. Först de begränsande tankarna och sedan stå där och göra det och så känns den bubblande glädjen.

Vad vill du spränga eller utvidga i dag?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer