Vad är det vi skyddar när vi inte talar om våldet?
Plötsligt är det som att han är borta och ersatt av ett monster. Han är omöjlig att nå. Han är vansinnig av en svartsjuka som bara finns i hans huvud.
Och så attackerar han mig. Min fina snälla kille attackerar mig. Han som alla kallar en snäll och sjyst kille kommer allt närmare mig. Och sedan trycker han händerna mot min strupe så att jag inte kan andas.
Det jag förebrått mig själv för många gånger är detta: Varför gick jag inte vid första slaget?
Jag hinner tänka att jag vill leva längre. Att jag är för ung för att dö nu. Och något gör att jag blir så stark så att jag, mot alla odds, kan knuffa undan honom. Då är det som att förtrollningen bryts och han springer ut genom köksingången i mina föräldrars hus, där jag ännu bor.
Jag går in i den lilla toaletten på bottenvåningen. Jag tittar på halsen. Den är klädd med något som ser ut som sugmärken. Det är märken efter hans händer på min hals.
Dagen därpå sätter jag en sjal om halsen. Jag tar inga bilder av min hals. Jag berättar inte för någon om vad som har hänt. Jag är ensam i det stora huset. Jag tar cykeln hem till killen som hade kunnat döda mig. Vi är ihop i några månader till.
Räddningen för mig var nog att han ryckte in i det militära. Vi kunde inte ses lika ofta. Det var som att avståndet mellan oss gjorde att jag inte längre var trollbunden av honom. Och jag började förbereda mig för att göra slut.
Långt senare, i omgångar, har jag sagt att jag är tacksam över att bli utsatt för våld vid så unga år, eftersom det gav mig en läxa. Jag lovade mig själv att aldrig acceptera att en kärlekspartner slår mig. Jag tänkte att episoden med struptaget hade gjort mig immun. Jag var säker på att jag skulle fatta ett rationellt beslut och gå om jag någonsin upptäckte den typen av tendenser senare i livet.
Så fel jag hade.
Visserligen valde jag länge snälla män, män som inte skulle drömma om att lägga en hand på mig. Men när en sådan man så småningom dök upp, var det som att immuniseringen hade försvunnit. När det blixtrade i hans ögon tyckte jag först synd om honom. Jag hittade ursäkter för honom. Jag blev inte slagen många gånger, men jag blev det, och jag förlät honom. Nej, jag förlät honom inte, men det var som att han matade mig med att ”jag hade provocerat honom, jag hade skammat honom, så det var mitt fel att han fick impulsen att slå mig”. Varje gång jag tog upp den första incidenten, så himlade han med ögonen, tyckte jag skulle sluta tjata om det och samtalen slutade med att det var mitt fel att han slog mig.
Det var som att hans sätt att argumentera gjorde mig osäker på min egen upplevelse. Kunde det ligga någonting i att jag var den skyldiga, att jag hade ”tvingat” honom att slå mig? I hans verklighetsbeskrivning upprepades detta gång på gång. Han sa så många gånger att jag tappat räkningen: ”Det var ditt fel. Det var ditt fel. Det var ditt fel.” Jag försökte få honom att be om ursäkt, men som jag minns det så kom den aldrig, åtminstone inte från hjärtat, utan följdes ändå av att ”det var mitt fel.”
Jag har många gånger reflekterat över varför jag varken gick, talade med mina föräldrar, eller visade mitt slagna ansikte för polisen. Min slutsats är att det handlar om skam. Jag skämdes av att veta att jag var tillsammans med en man som valde att slå mig när han kände sig tillräckligt trängd eller provocerad. Jag skämdes både över att ha missbedömt honom, och jag var övertygad om att ingen skulle tro mig om jag berättade att han slagit mig. Jag var också rädd för den omvända reaktionen, nämligen ”du måste gå, jag har anat att han har en farlig sida.” Det var som att jag skämdes för mycket för att be om hjälp eller riskera att någon skulle kräva att jag lämnade honom. Det kändes som att jag befann mig i en omöjlig situation. Det blev liksom fel hur jag än gjorde.
Det jag förebrått mig själv för många gånger är detta: Varför gick jag inte vid första slaget? Varför var det värre att folk skulle säga ”vad var det jag sa” om min relation till honom, än att gå? Varför skämdes jag så fruktansvärt över att andra skulle se att jag missbedömt honom?
Det var som att jag var tvungen att hålla slagen hemliga, för annars skulle jag ha behövt lämna honom. Men tänk om det hade varit det bästa? Tänk om jag hade levt upp till det jag som tonåring sa så säkert: Jag kommer aldrig mer att acceptera att bli slagen av en kärlekspartner.
Jag tänker att skammen gör så mycket med oss människor. Den får oss att krympa. Ibland får den oss att stanna i en situation vi borde lämna. Ibland får den oss att göra konstiga saker. Kanske handlar det i grund och botten om en önskan att bli älskad och accepterad? Och tänk att jag var så kärlekstörstande att jag accepterade det oacceptabla.
Jag undrar hur många som delar detta med mig?
Som du ser överlevde jag. Det finns en del sår på insidan kvar. Mycket av skammen vänder jag mot mig själv. Men genom att skriva detta hoppas jag att du som också accepterat oacceptabla saker, kan börja få modet att se till dig själv först.
I dag är jag mer självsnäll än tidigare. Det var inte lätt att vara jag när slagen kom. Att se en älskad person förvandlad till ett monster och sedan till ett gråtande barn. Det var ju så lätt att glömma monstret och ta hand om barnet. Om jag någonsin hamnar i en liknande situation igen hoppas jag tidigt känna igen monstret i en med människa och inte tro att jag kan bidra till att det smälter ner och blir snällt. Det är inte mitt jobb. När jag är självsnäll börjar jag med att ta hand om mina behov. Även om jag skäms.
PS: Jag älskar män, jag lever med en fantastisk man och är glad av att leva i en värld av hon, han och hen.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
#skam #mänsvåldmotkvinnor #våld #kvinna #stopp #prataomdet #kärlekskrigare #kärlek #självsnäll
