Vårt bröllop: Vigseln

När jag tittar på bilder från vigseln så ser jag glädje. Det är så mycket glädje, så många skratt, så glad stämning. Det är som att känslorna går igenom bilderna och in i mig.

Den glädje jag ser är ju den yttre glädjen, den som på något sätt uttrycks. I mig finns också en inre glädje, som förmodligen är svårare att ta på, eller beskriva.

Vad kände jag i det där ögonblicket då inmarsch-musiken började spela? Jag minns att jag höll på att böka med telefonen. Jag vill få in den i den pyttelilla väskan och det strulade lite. Det var som att jag, för en liten stund, var helt upptagen av det, som att det samtidigt blev ett sätt för mig att vänta lite med att ta in alla människor i rummet.

Jag står bredvid Staffan, till vänster skymtar jag min familj, till höger skymtar jag Staffans. Bland de första personerna jag faktiskt ser och får ögonkontakt med är min bror. Det känns fint. Och så börjar jag lägga märke till vännerna också. Jag vet ju att de är där, men jag har inte sett dem än. Varje gång jag lyfter blicken möter jag glada ögon. Det är så mycket glädje att jag känner mig blyg. Den lilla flickan i mig darrar lite och tänker ”är alla här för oss, verkligen”. Och hon förstår att det faktiskt är så, att hon kan släppa sin blyghet och våga känna stark glädje.

Under den här korta promenaden, mellan familj och vänner och fram till vigselförrättare Sofia, är det så mycket energi i mig, så mycket kärlek, att det snudd på är svårt att ta in allt runt omkring mig. Det är som att jag nu, när jag skriver det här, möter blickarna igen, känner vänligheten i dem. 

Vi kommer fram till Sofia. I närheten av hennes finns också två stolar, som vi tagit med hemifrån och som vi klätt i en rosa respektive blå sarong. Det är som att vi vill visa något av det som är vi. Och sarongerna får representera långresor. Vi har senare också egna tallrikar och glas, liksom för att visa att vi är huvudpersonerna i dag. För mig är det lite på gränsen, får vi ta så mycket plats? Men så tänker jag: Ja, det får vi. Det är ju verkligen vår dag detta.

Framför Sofia känner jag mig både trygg och pirrig. En del tankar snurrar genom huvudet. Vad ska jag säga, förutom JA till Staffan?

Staffan och jag står bredvid varandra. Han är så STILIG. Han står där i naturfärgad linnekostym, en mörkblå sidenskjorta som jag lät sy upp åt honom i Indien, och håret i en fin tofs. Han är såå fin. Jag står i min vita klänning i empirestil, med ett grönt band strax under barmen. Bandet är gjort för ungefär 100 år sedan och består av siden och silvertråd. Klänningen är enkel - och elegant. När jag provade den hemma hos Cornelia visste jag d

irekt vilken som skulle bli min. Den enklaste. Den var mest Charlotte. Så där står jag, med mitt gröna nagellack, mitt fint uppsatta hår, min fina klänning och det känns högtidligt.

I förväg har Staffan och jag fått lämna en text till Sofia om vår historia. Jag har skickat in en text om min kärlek till Staffan. Han har skickat in en text om sin kärlek till mig. Och vi har inte läst varandras texter i förväg.

Det är så vackert att höra Sofia tala till oss, med utgångspunkt från det material vi gett henne. Jag suger in orden.  Det känns också innerligt att bjuda in alla gästerna till att höra en del om vår historia och det vi tillsammans står för. Som att alla blev lite mer insläppta i vår gemensamma värld. Där fanns ledorden KÄRLEK, NÄRHET, ENKELHET, NYFIKENHET, LEKFULLHET, NATUR, RESOR och att UPPLEVA NUET.

När Sofia läser upp det jag säger om min kärlek till Staffan, hinner jag tänka ”oops, jag kanske är för långrandig”, men jag bara låter tanken passera och koncentrerar mig på att lyssna. 

Eftersom jag är författaren i familjen har jag inga högt ställda förväntningar på vad Staffan ska säga om sin kärlek till mig. Och jag överraskas av hans många kärleksfulla ord och olika aspekter av mig han beskriver. Det är en wow-överraskning, jag blir tagen av hans ord, på ett så härligt sätt.

Sedan kommer det mer formella. Att vi säger ja till varandra. Att Staffan ska sätta på mig den fina ringen. Då säger Sofia:

”Nu kan du sätta på bruden …

Jag börjar gapskratta, hela jag skrattar.

… ringen”

Jag skrattar ändå mera och jag upplever det som att hela lokalen är ett stort skratt. 

Långt senare får jag veta att det är Staffan som tänkt ut det och bett Sofia säga det på just det här sättet, så att det är möjligt att göra en ekivok tolkning, som jag så klart gjorde. 

Och även om det var ett lyckat skämt, så säger det ändå något om oss, om att närheten mellan oss är viktig.

Staffan sätter på ringen och vi kysser varandra. Nu är vi man och hustru. Vi vänder oss om och börjar gå mot bubblet i andra änden av lokalen. Det är nu kramkalaset börjar.