Auschwitz: Att besöka ett dödsläger
Jag vet inte hur många gånger jag sett skylten där det står ”Arbeit macht frei” vid ingången till koncentrationslägret i Auschwitz. Många är det.
Ändå är det en skillnad att se det med egna ögon. Det blir än mer påtagligt, än mer verkligt, när jag befinner mig på plats.
Det är som att grymheten är närvarande här, trots att det gått ungefär 78 år sedan lägren stängdes.
Några dagar innan vi tog färjan från Nynäshamn till Gdansk fick vi idén att besöka Auschwitz Birkenau. Jag ville veta hur det känns i mig att gå runt där miljoner människor mördats. Skulle det kännas i mig? Skulle jag komma fram till att besök på platser som denna är en perfekt vaccination mot historieförnekelse? Jag menar, hur kan den som ser platserna, ser spåren, ser dokumentationen, blunda för att folkmord faktiskt har begåtts?
Jag hoppas det. För mig, som läst många böcker, sett filmer, dokumentärer etc om förintelsen, om lägren, om överlevande, är besöket mer en bekräftelse på något jag redan visste. Ändå är det speciellt att vara på platsen. Det är en stark upplevelse.
Besöket väcker så många frågor om vad vi människor är kapabla till. Skulle du eller jag också kunna bli massmördare? Skulle vi kunna omfattas av idéer om att vi är bättre än andra och att de som är sämre ska utrotas? Det oreflekterade svaret är, kanske naturligtvis: NEJ, jag skulle inte kunna bli en sådan hemsk person. Ändå kan jag inte vara säker på att det är sant. Det kanske finns omständigheter som gör att i princip vem som helst kan bli en mördare.
(Jag väljer medvetet ordet ”mördare”, kanske för att det är uttryck för ”det värsta i en människa” för mig.
Vad spelar tidsanda för roll, vad spelar historiska förlopp för roll, vad spelar uppfostran för roll? Hur kan vi skydda oss mot värderingar som accepterar folkmord eller mord? Efter besöket funderade jag mycket över det. Vilka omständigheter kan göra mig, oss, till mördare? Det finns säkert många svar på det. Det är komplext, som jag ser det.
Jag går genom porten där det står ”Arbeit macht frei”. Jag går in i ett läger som byggdes som arbetsläger, som övergick till koncentrationsläger och så småningom blev ett dödsläger. Det hann byggas ett Auschwitz I, II och III och ett fjärde dödsläger var planerat när kriget tog slut.
I dag finns det första Auschwitz kvar och vi leds runt av guider (det finns guider på så där tio språk) och i grupper om 10-20 personer går vi runt, som i en förutbestämd slinga, för att se minnena av dessa brott mott mänskligheten.
Vi börjar i de delar som byggdes innan Hitler fick idén om ”den slutgiltiga lösningen”. Det är som att få ett slag i magen att se alla saker som stals från de stackars människor (mest judar, men även tex romer, kriminella och homosexuella) som kom hit. Många hade med sig en väska med sina viktigaste ägodelar - och självklart bar de med sig smycken, pengar, kläder, familjebilder och liknande. Det som var av värde skickades direkt till Berlin och jag gissar att det gav bra extra pengar till Nazi-tyskland för att kunna fortsätta kriget.
Vi går igenom rum där tusentals glasögon, kläder, skor ligger i högar. Vi ser systematiken. Det nästan vänder sig i magen. Vi ser platser där människor torterades, vi får veta vilken eländig mat de fick… ja det gör ont.
Jag tar fram en macka, och guiden säger: ”Vi äter inte här”. Och jag förstår, det är nästan som det vore hädelse att äta på en plats där människor svalt och led. Jag stoppar ner mackan i väskan igen.
Sedan får vi besöka en mindre gaskammare och ett litet krematorium - som senare slutade användas för att det var för ineffektivt. Det tog för lång tid att göra sig av med de mördade människorna.
Mer än en miljon människor mördades, bara i dessa läger. Jag hoppas, vid alla högra makter, vid kärleken, att vi inte glömmer och att vi, var och en gör vad vi kan för att detta inte ska upprepas.
Och samtidigt, vi har ju inte lärt oss. Det pågår grymma krig runt knuten. Tänk bara på vad Ryssland gör mot Ukraina i dag. Åh som jag önskar en mer fredlig värld, en värld där vi är omtänksamma och kärleksfulla, också mot dem vi ser som främlingar.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
