Asken Yggdrasil vägleder mig till djup njutning

 

När jag släpper taget om resultatet kan magi uppstå. I ett transliknande tillstånd möter jag asken Yggdrasil. Lite senare får min värld en ny färg, en ny dimension och en förmåga att njuta på djupet. 

Den senaste tiden har jag umgåtts med Yggdrasil, världsträdet enligt Snorres Edda, världsträdet som är centralt i asatron.

Jag läser på Wikipedia. Yggdrasil är ”namnet på världens största träd. Från dess grenar, som täcker hela himlen, faller dagg över världen. Under denna ask finns den heligaste plats där gudarna dagligen samlas till ting.”

Jag läser vidare:

”Yggdrasil har tre rötter. Den första går till människornas (Midgård) och gudarnas hemvist (Asgård), den andra till jättarnas hemvist (Jotunheim eller Utgård) och den tredje till underjorden (Nifelheim), på trädets norra sida.” Jag känner igen alla begreppen, utan att vara särskilt kunnig. 

Jag är med barnbarnen på Naturhistoriska Riksmuséet. Vi är där medan deras lillesyskon är på väg att födas. En stund står jag vid Yggdrasil. Sedan länge har jag känt en dragning till det, kanske för att mamma nämnt Yggdrasil sedan jag var barn. Asken. Världsträdet. Nornorna.

En kort tid senare är jag på Jamtli i Östersund. Också där står Yggdrasil. Jag inser att trädet varit med i samtalet under de här dagarna. Det är som att Yggdrasil vill påkalla min uppmärksamhet. 

Jag får en morgonkram av ett energiknippe. Jag håller om henne, medan hon vibrerar av energi. Jag står stadigt, med fötterna på golvet och känner att jag kan både tillåta och stödja hennes energi. Jag står där och säger: ”Det känns som att jag är Yggdrasil”. 

Dagen efter blir jag inbjuden till att vara med på en Trummeditation. När jag blundar uppfattar jag trummornas vibrationer i hela kroppen. Jag är barfota och känner fötterna mot golvet. De drar sig ner i jorden. Jag förnimmer en stark förankring i jorden. Jag blir vägledd till att låta mina rottrådar gå ner till en röd kristall djupt in i jordens innanmäte. Det går en ström genom mig. Jag känner mig så jordad, så i kontakt med jorden. Instruktionen fortsätter med att sträcka trådar från huvudet upp till en stjärna, jag hör namnet Sirius och ser en vit kristall.
Nu bär jag med mig både himmelen och jorden, jag låter dessa båda krafter, det som är större än jag och det som håller mig förankrad vid jorden, vara där, vibrera tillsammans. Jag känner en slags stilla lycka. Jag känner mig trygg.

Ibland, under en trumresa, sitter jag och väntar otåligt på bilder, berättelser, något jag ska få med mig ur detta närmast transliknande tillstånd. Nu befinner jag mig i ett slags tomrum, en slags oändlighet, där jag bara kan vara. Det behövs inga bilder. Det behövs inga berättelser. Det räcker med att vara.

Då, när inga förväntningar eller förhoppningar är närvarande. När jag är. Det är då jag får förnimmelsen av att vara Yggdrasil. Även om jag inte känner rottrådarna, så upplever jag en slags sällsam stabilitet, som att inget kan rubba mig, som att jag, världsträdet, står stadigt. Jag får en förnimmelse av trädets andning, trädets rymd, trädets ekosystem. Vissa stunder befinner sig mitt medvetande upp i trädkronan, andra gånger upplever jag stammen, från insidan. Den är enorm.

Så blir jag istället någon som vistas i trädet, som bor i trädet, eller befinner sig där. Jag är en puppa som väntar på nästa transformativa fas. Som väntar på att bli ”fjäril”. Det finns en känsla av att utrymmet i puppan är för trångt, att jag behöver spränga den, för att möta den nya skepnaden. Och jag vet inte vad den är.

En sprittande nyfikenhet bor i mig. Vad är det som är på väg att hända. Vad eller vem ska jag bli? Kommer jag att känna igen mig själv?

Och så återgår jag en stund till att vara. Jag behöver inga svar. Jag kan vara. Jag kan vara Yggdrasil ett tag till. 

Senare är jag omgiven av kärleksfulla människor. En stund blir jag omhållen. Jag känner en sorg som trycker i bröstet. Rädslan att inte accepteras. Rädslan att vara fel. I den stilla omfamningen kommer några tårar och sedan upplöses rädslan. Hela jag slappnar av. Mitt i all stillheten är det som något förflyttats, något jag inte kan sätta ord på.

Hemma, i ett famntag, händer något helt oväntat. Det är som att jag kan känna, förnimma, njuta, i en ny dimension. Det är svårt att beskriva, men det är lite som att gå från något som har två dimensioner, till något som har tre. Det sker en slags fördjupning av upplevelsen.

Det är som att jag genom livet njutit, med vissa förbehåll, alltså med något litet uns av dåligt samvete eller med känslan av att njutningen kräver motprestation. Och nu öppnas en port inåt, en port som gör det möjligt att uppleva njutningen utan minsta tanke på att vara för mycket eller ta för mycket plats. 

En del av mig tänker att detta är ett tecken på att puppans omvandling pågår. Och jag funderar på vad vi kan upptäcka om oss själva och livet. För mig är livet både en lek och en upptäcktsfärd. Jag är nyfiken och intresserad. Vart är jag på väg, liksom?

Och för mig är det fantastiskt att jag faktiskt kan förnimma dessa saker - känslan av att vara helt närvarande med det som är, oavsett om det är just njutning eller något annat. Det är som att livet känns helare.

Yggdrasil är en del av upplevelsen. Jag vet inte vilken roll världsträdet kommer att spela. Jag vet bara att det känns så bra att tillåta upplevelser, utan att sträva någonstans. Vara. Andas. Känna livet.

När jag precis ska publiceras den här texten, tar jag fram den bild jag tog på trummorna som användes vid trummeditationen. Jag häpnar. Där är ju Yggdrasil. Jag ryser till - när jag tillåter magin eller de mystiska dimensionerna att få vara med, då händer sådant här. 

PS: Jag vill också tacka tantra för dessa upplevelser. Tantra bidrar till min förmåga att vara i nuet. Och älska livet.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer