Varför denna rädsla för kroppen?

Det kan krävas en hel del beröring innan man vågar detta.

Beröring är ett mänskligt behov.
Vi dör utan beröring, det är till och med vetenskapligt bevisat.
Ändå finns det en sådan rädsla för att röra vid andras kroppar, särskilt när det handlar om terapi eller sexterapi.
Jag undrar vad det kommer ifrån. Rädslan att ses som... förövare? Rädslan att kränka någon? Rädslan för den skamliga kroppen?

Jag är stolt författare till “Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft”. 
Jag och Alexander är också stolta över att kunna kalla oss för kroppsterapeuter och sexsibilitycoacher. 
Och vi brinner för att människor ska leva 100% - och då även njuta av sin sexualitet.
När jag leder grupper eller coachar ingår ofta beröring. 
Alltså kroppen får verkligen vara med i rummet. 
I mitt fall handlar det inte om sexuell beröring utan mer om att känna sin kropp, 
bli vän med den, tycka om den, läka kroppen. 

(Och att jag inte använder sexuell beröring, beror nog mest på att jag fortfarande är lite blyg... och jag högaktar mina kolleger som har med mer sexuella inslag i sina kurser, som Calle och Jennie Rehbinder, Johan Ekenberg och Lorenzo Stiernquist.)

Alltså
Även om sexet sitter en del i huvudet. 
Även om skammen sitter helt i huvudet. 
Även om rädslor sitter i huvudet 
- så finns kroppen med. 
Och det är med kroppen du älskar. 
Du berör dig själv eller en annan. 
Du smeker, slickar, kysser, smiskar, masserar... eller vad som passar dig.


Och i kroppen lagras minnen. 
Den som har varit med om fysiska sexuella kränkningar kan få svårt eller omöjligt med beröring senare i livet. 
Det är som att den enklaste smekningen väcker upp ett sovande trauma. 
Den som har varit med om olika former av misshandel 
kan ha ärr både på kroppen och längre in.
Min erfarenhet är att det inte räcker att prata om det. 
Visst kan det kännas bra att tala om smärta, 
tala om trauman, men det kan också behövas annar. 

Vi kan behöva får nya upplevelser, vi behöver få läka kroppen, 
vi behöver få erfara att beröring inte behöver vara farlig, 
att långsamt lära oss att det är okej att njuta igen.

Jag minns när jag pratade med en psykoterapeut för några år sedan. 
Jag frågade om hen rörde vid sina klienter. 
Hen tittade nästan skräckslaget på mig och sa: “Absolut inte”! 
Jag fick intrycket att det enda fysiska som var okej var handslaget. 
Inget annat. Inte ens en tröstande kram. 
Och när jag tänker efter var det så med de traditionella terapeuter jag själv 
har mött som klient. En tydligt uttalad fysisk distans.

Jag möter människor som vitaliseras av beröring. 
Det är som att de får nytt liv av att, 
till exempel i grupp få turas som att få den beröring de önskar.
Säg att vi är fyra kvinnor. 
En i taget får önska. 
Den första vill ha en lätt massage på baksidan av kroppen. 
Den andra vill så upp och känna mjuka händer mot sin kropp. 
En tredje vill ligga sked en stund.

Jag önskar en värld där beröring avmystifieras och börjar bejakas mer.

Det kan också handla om att våga känna det som känns i kroppen.
Att använda rösten (skrika, gråta, skratta högt - vad som behövs), 
det kan handla om att känna kroppens urkraft, 
att göra fysiska meditationer som får svetten att pärla 
- eller som sätter i gång sexuella energier och skapar en vibration av lust i rummet. 
Det kan handla om att känna in en annan människas behov och ge beröring i närvaro.

Genom historien har kroppen demoniserats gång på gång. 
Emellanåt har någon försiktigt hävdat att varken kroppen eller sexualiteten 
är särskilt farlig och så är det okej att röra kroppen ett tag
... men sedan kommer rädslan igen.

Och handen på hjärtat: 
Om du får välja mellan att bara tala om något
... eller att få möjlighet till en kram eller en massage också... 
Vad skulle du välja?

Här är en intressant artikel som sexterapeuten Pamela Madsen har skrivit. 
Hon menar - kort sagt - att det inte räcker med ord för att läka sexuella trauman... eller för att få ett mer skamfritt förhållande till kroppen. 
Det kräver beröring, kontakt med kroppen. 
Och det är faktiskt också en av kvintessenserna i “50 shades of Grey”.