Veckokrönika: Utan skulder är jag fri

Kan livet bli större av att omständigheterna blir mindre?
Det är nästan så att jag börjar tro det.
Just nu bor jag på 24 kvadrat, snart är huset sålt och jag är utan skulder.
Under den här processen säljer jag ut, ger bort och väljer noga vad som ska sparas.
Jag får ett liv med mindre tillhörigheter... och med större frihet.



Livet är så paradoxalt. Det finns nästan alltid en möjlighet att välja perspektiv.

Jag kan se förändringarna i mitt liv som misslyckanden, eller se vilka möjligheter de skapar.

Ur ett materiellt hänseende så krymper jag. Om jag fortfarande skulle jaga status, kanske jag skulle se det faktum att jag saknar ”egen” bostad och får allt färre prylar som något hotfullt, eller som att jag mister i status. Det bygger på något slags antagande om att prylar ger prestige.

Men tänk om jag är mer än mina prylar? Tänk om mitt livs inte bedöms efter vad jag äger, utan av vem jag är.

Ibland kan jag tänka att ägodelar kan ge en slags (falsk) trygghet. Det är min stol, min säng, mina kläder, min säng.

Vad är egentligen trygghetens pris? För min del är ett av prisen ett krav att kunna betala en massa pengar till banken varje månad och för att kunna göra det behöver jag dra in en viss summa. Och varje gång jag betalar till banken inser jag ju att huset egentligen inte är mitt, utan just bankens.

Den gamle statsministern Göran Persson sa en gång, kanske när han var finansminister, att den som är satt i skuld inte är fri.

Så det som sker med mig nu är att när huset är såld så är jag skuldfri. Jag kommer att leva ett liv med färre fasta utgifter. Och frågan är: Vilken frihet ger det mig?

Tänk om det är så att det vi äger, eller lånar till, egentligen är fängelser, och att det jag gör nu, genom att sälja, ge bort och noga välja vad som ska vara kvar i min ägo, är frihet.

Hur som helst känns det skönt för det mesta, som att kostymen blir lättare, som att jag kan flyga friare. Det känns som att vingarna kommer att bära.