Återfall: "Det går över till du gifter dig"

Jag får en kommentar som gör mig ledsen. Sedan kommer ännu en och sakta singlar jag ner i brunnen.
Så ligger jag där en stund och jag känner mig ensam och missförstådd. Det känns som att andras ord har taggar och för en stunds sticks de som tusen.
De där taggiga orden kan finnas bland en massa rosenblad. Jag kan vara omgiven av lovord, men så tillåter jag mig att bli stucken av taggarna och jag känner blodet, jag känner smärtan och kryper undan för att slicka mina sår.
Med lite distans inser jag att jag fått ett slags känslomässigt återfall: Det som gör att jag fokuserar det som ger smärta och tappar bort allt det andra.

Var snäll mot dig själv och tänk att du duger.

Jag har själv så många gånger talat om hur viktigt det är att då och då ta ett djupt andetag när jag känner mig kritiserad eller missförstådd eller då jag känner mig misslyckad av något skäl.

(Jag får ett nej utifrån när jag försöker sälja in en idé, när jag får kritik på en text eller negativ feedback på något annat. Eller jag skapar ett nej inifrån när jag tycker att jag inte gjort tillräckligt bra ifrån mig.)

Jag har själv så många gånger sagt att det djupa andetaget ska hjälpa mig att hämta hem mig och att jag varken behöver tro på mina tankar eller känslor, jag behöver inte låta dem bra ner mig i brunnen.

Ibland är det lättare sagt än gjort.

Jag har också, gång på gång, sagt till dem som gått mina kurser för talängsliga: ”Var snäll mot dig själv och tänk att du duger”.

Jag ber dem att lägga märke till det som fungerar, jag ber dem att ta till sig det positiva som strömmar emot dem. Men är man lite känslig och har man en böjelse för självkritik, då är det lättare att bara se det som gick sämre än önskat.

Mitt paradexempel brukar vara:

Du ska tala inför grupp, du har förberett dig och det fungerar till 80 procent. Du glömmer något du skulle säga, du stakar dig någon gång eller något annat utanför din plan sker.

Du kommer hem och känner dig såå misslyckad. Det känns som att allt blev fel. Du ser bara de där 20 procenten. Och du bestämmer dig för att du aldrig mer ska tala inför grupp, du ska inte utsätta dig för risken att bli pinsam och göra fel inför andra.

Men vem mer än du ser det? Vem mer än du ser hur din plan såg ut? Det kan mycket väl vara så att de såg något som fungerade bättre än du själv uppfattade. Eller också skulle de hålla med om att du har möjlighet att göra bättre en annan gång…

En annan person talar inför samma grupp, klarar sina 80 procent, kommer hem och säger: Yes, 80 procent, nästa gång ska jag försöka klara 85 procent.

Ganska ofta kan jag vara den senare personen. Den som räknar rätten och inte felen. Den som kan ta emot kärlek och omtanke från andra. Den som kan omfamna vänligt stämd feedback. Den som inte behöver vara älskad och omtyckt av alla. Den, för vem det är helt okej, att andra kan tycka att jag är en idiot, att jag talar om oväsentligheter eller att jag inte är trovärdig, eller vad nu kritiken kan handla om.

Men det finns alltså gånger då jag får återfall. Det finns gånger då jag har svårt, åtminstone för en stund, att känna doften av rosorna och bara känner taggarna som sticker mig. Det finns gånger då kritiken tar sig in i mitt hjärta och gör så ont. När det känns som att kritiken kan göra mig värdelös, när det känns som att det är andra som bedömer om jag är okej eller inte.

När jag får återfall tappar jag makten över mitt liv. Jag överlämnar den till andra. Vad de tycker om mig får förstorad betydelse. I vissa ögonblick kan den överskugga allt.

Hen skällde ut mig. Hen kallade mig för lögnare. Hen hånskrattade åt mig. Och jag dränks av känslorna som skickas emot mig. Eller dränks, jag får en rad kallsupar och för ett ögonblick låter jag deras dömande av mig bli till sanning.

Och så ligger jag där på botten av brunnen en stund och flämtar.

Jag kan också höra förnumstiga röster som säger:

”Det går över till du gifter dig.”
”Det där är väl ingenting att gråta över.”
”Skärp dig.”

De rösterna är ekon från mitt inre. Min inre domare går fram till mig och ber mig ta på tagelskjortan, han erbjuder mig en stunds flaggelering.

Oftast vaknar jag upp där. Det är som att återfallet förlorar i sin kraft, ju hårdare den inre domaren går på mig. För då ser jag det orimliga i att någons åsikt om mig ska får mig att tappa fotfästet, ska förvandla mig från värdefull till värdelös.

Jag inser att jag varken varit snäll mot mig själv eller tänkt att jag duger.

Här är ett litet exempel på hur den där perspektivförskjutningen kan uppstå:

I går stötte jag ihop med en man, som ägnade flera hundra rader åt att på olika sätt tala om hur värdelös jag är och hur fel jag har. Han gjorde det utifrån en text på några rader som jag skrev för ett par månader sedan i ett socialt medium. Trots att jag aldrig har träffat honom så skakade han om mig för en stund. Här är ett mycket kort utdrag ur hans ordflöde:

”Du skrev inte boken för att hjälpa människor, för du vet inte ens vad hjälp är.
Din slutsats blir bara att våga vara en lögnare. En sån där lögnare som säljer gods på nätet.
Den som lever i lögn förmedlar oss inget annat än en lögn. Behåll kärleken för dig själv.
För det är du som är i behov av den mer än någon annan just, du utgår ju från dig själv.”

Först känner jag alltså taggen, jag får återfallet, jag tycker synd om mig själv, för att jag är missförstådd och misstolkad. Men sedan är det dags att göra något annat. Att se att den här mannens ord är hans, att hans åsikter är hans, och att jag egentligen inte har med det att göra. Jag fick mest vara skådeplatsen för hans ord.

Det gjorde ont en stund, men jag hämtar hem mig. Jag säger till min inre domare att tagelskjortan och piskan kan vila. Jag säger till honom att det är okej att människor kritiserar mig. Jag är okej också utan andras godkännande.

Hur är det nu jag brukar säga?

Var snäll mot dig själv och tänk att du duger.