Vad får dig att gå upp på morgonen?

Det går att se livet som en gåva, som sakta vecklas upp.
”Life is like a box of chocolate, you never know what you are going to get” som Forrest Gump brukade säga.
Men om det känns som att chokladen är uppäten? Hur känns det att vakna då?
Och hur är det möjligt att se på livet med nyfikenhet varje morgon?

Jag vet inte vart livet är på väg med mig, jag vet bara om den här stunden och jag gillar att leva den.

Numera vaknar jag oftast på morgonen och känner en sprittande förväntan på dagen. Det är inte så att något måste ske, det är sällan så att jag förväntar mig något särskilt, det är mer som att jag är så glad över att jag lever och att jag är nyfiken på vad dagen ska bära i sitt sköte.

Vad är det för väder i dag? Vilka människor kommer jag att möta i dag? Hur kommer vintern att kännas mot kinden i dag? Vad kommer jag att lära mig idag? Hur kan jag ta emot livets gåvor i dag? Hur kan jag vara nöjd med ögonblicket precis som det är? Har jag någon möjlighet att från hjärtat glädja någon annan i dag? Kan jag göra något som får mitt hjärta att vibrera idag? Vad har jag möjlighet att känna tacksamhet för idag?

Det är som att, för varje dag jag lever, så ökar min tacksamhet över att få vara med, över att vara frisk, över att få upplevelser, över att känna andningen i kroppen.

Jag vet att somliga dagar inte kommer att fortsätta så, jag vet att det finns ögonblick och stunder då det känns som att chokladasken är uppäten. Men det hindrar inte mitt grundmodus. En slags känsla av kärlek till livet och dess magi.

Just nu är mitt liv utåt sett rätt stilla. Jag börjar med små morgonrullningar i sängen, jag mediterar en stund, jag skriver mitt blogginlägg, intar min frukost, packar lunchlådan, går till tunnelbanan, åker till min arbetslokal… och på kvällen återvänder jag hem till min lilla lilla lägenhet, där jag för det mesta är själv och äter en bit hemlagat.

Alltså ett liv där jag lär mig att trivas med vardagligheten, av att vara ensam, att ta tillvara på den och känna tacksamhet.

Och denna grundkänsla av tacksamhet och livsglädje bär mig genom dagen, bär mig genom dagarna. Jag vet inte vart livet är på väg, jag vet bara om den här stunden. Ofta kan jag stanna i stunden, liksom vara en av chokladbitarna.

För det mesta fokuserar jag på det jag har, istället för på det jag saknar. Jag tränar på att inte jämföra mig med andra. Jag tar inget för givet och tar emot de gåvor jag får från andra. När jag ger försöker jag ge vad det än är – ett leende, en kram, en stunds lyssnande, en bok, en stunds närvaro – från mitt hjärta.

Naturligtvis blandar sig den inre domaren in ibland och ifrågasätter mig. Viskar i mitt öra om att jag borde en massa saker och borde låta bli andra saker. Den fnyser lite åt att jag är så ofta tillfreds i att leva mitt i nuet.

Så det som får mig att gå upp på morgonen är nyfikenheten på den nya dagen och glädjen över att ha vaknat en morgon till. Framför mig ser jag en jätteask med läckra chokladbitar.

Charlotte Rudenstam är författare och coach, och vill bidra till du lever livet som 100% du.

Läs gärna boken 100% Charlotte - Ta ditt inre ledarskap