Varför kvinnor lämnar männen de älskar.

Jag läser en text skriven av en man, som riktar sig till män, som handlar om detta enkla:
En närvarande man mister sällan sin kvinna.
Det är en bra och intressant artikel Hans Mebius har skrivit. Den får mig att reflektera.
För är det inte också så att män vill ha närvarande kvinnor (partners)? 

Att vi alla längtar efter någon att vara närvarande med? 

Det gör i alla fall jag.


När någon frågar mig vad jag tycker är sexigt hos en man svarar jag ofta närvaro. Jag minns en gång för många är sedan när jag på håll såg en man som attraherade mig. Det handlar inte om hur han såg ut. Det var något annat. Han hade en enorm närvaro. Han kändes grundad, centrerad, som en indian på prärien. Jag blev så nyfiken på honom. Vard var det jag kände? Varför väcktes min nyfikenhet? Jag ville komma närmare honom, tala med honom, försöka klura ut vad jag upplevde. Men det var för många människor emellan. Det var inte möjligt, eller så var jag för blyg för att verkligen försöka.

Så såg jag att han gav behandlingar, så jag köpte hans närvaro en stund och jag förundrades över att befinna mig tillsammans med en riktigt närvarande man. Han gav mig hopp. Hans närvaro sade mig: Närvaro är möjlig. 

Jag tror saker kan ske parallellt. För samtidigt som jag började uppskatta närvaron i andra, började jag bli mer närvarande själv. Sakta men säkert blev jag mer medveten om skillnaden mellan att någon är fysiskt på plats och att verkligen vara där.

”Hellre hundra mil bort och jag vet var du är, men att du är nära och ändå inte här”, som Eva Dahlgren sjunger i Egoism.

Hans Mebius skriver alltså om mäns beteende och kvinnors längtan. Jag vet att det är sant för mig att jag önskar närvaro i alla mina möten, i alla mina relationer. Handlar det om en kärleksrelation eller om ett sexuellt möte blir närvaron än viktigare.

Hur kul är det att snacka med någon som samtidigt kollar Instagram? 
Hur kul är det att ha sex med någon som planerar morgondagens arbetsmöte? 
Hur kul är det med någon som inte lägger märke till att jag klippt av mig allt håret eller färgat det helsvart? 
Hur kul är det att vara i ett möte där jag inte blir sedd? 
Hur kul är det att leva med någon som inte har tid för mig? 
Hur kul är det att leva parallella liv och förvandlas till aktiebolag familj?

Du förstår att mina frågor är retoriska. Det är inte särskilt kul med mental frånvaro. Det går verkligen att känna sig ensam då. Ensam och osedd.

Det är inte konstigt om någon, till slut, väljer att gå från en sådan relation. Min erfarenhet – som dock inte är vetenskapligt belagd – är att kvinnor oftare går i sådana situationer. Att de vill ha något mer än ett gemensamt tak, några söta barn och ett frånvarande fredagsknull.

Men jag tror att det inte är ett kvinnligt drag. Utan att själv vara man tror jag att män längtar efter närhet och närvaro, att vara sedda och bekräftade, att känna att de har en betydelse i sina relationer. Jag tror till och med att det långsamt blir vanligare att män lämnar en kvinna de älskar (eller man de älskar) om det råder stor närvarobrist i relationen.

Att det fortfarande är fler kvinnor som gör det, tror jag beror på att vi tränas, från barnsben, att relatera och att själva relationen blir viktigare, samtalen blir viktigare, liksom närvaron. Men det är vad jag tror – vad upplever du?

En underförstådd fråga Hans Mebius ställer är: Varför tar vi så ofta våra partners för givna att vi i så liten grad bjuder på vår närvaro?

Här får du ett avsnitt ur hans blogginlägg att reflektera över. Du kan – om du vill också testa att tänka tvärtom när du läser… Vad händer när du läser om du byter plats på man och kvinna, bara som ett litet tankeexperiment?

”Din fru är inte din egendom. Hon inte skyldig dig sin själ. Hennes själ är något du förtjänar. Dag för dag, ögonblick för ögonblick. Du tjänar hennes hand med din närvaro, din ”aliveness”. Hon behöver känna det. Hon vill prata med dig om vad som är viktigt för henne och behöver känna att hon har dig närvarande. Så nicka inte artigt. Spela inte intresserad, var det. Döm inte. Och något du definitivt inte ska göra är att spela djävulens advokat.

Din kvinna vill att du ska känna henne. Hon vill inte ha tankspritt famlande eller snabbkopplingar med könen. Åtrå och inte Kåt-trå, kom ihåg det. Hon vill känna din passion. Den kan hon inte känna om du inte känner den.”


Så vilken slags relationer vill du ha? Hur kan du själv medverka till att få dem? 
För mig är närvaro en nyckel till mitt hjärta … ja faktiskt även till min kåthet. 
Hur är det för dig?