Möt etern. Meditationer om kärlek 87.
Någon visar dig ett vitt ark papper, med en svart prick på. När du tillfrågas om vad du ser, svarar du troligen: En svart prick. Det är som att det som faktiskt är den största ytan, det vita, blir osynligt.
Ungefär så är det med etern. Det är lätt att se saker och människor, men att inte lägga märke till den till synes tomma ytan mellan sakerna.
I dag vill jag hjälpa i gång din meditation genom att berätta en historia ur mitt liv.
För en massa år sedan gick jag en utbildning som syftade till att bidra till att jag både skulle bli mer närvarande och ha möjlighet att förhålla mig till min kropp.
En dag fick vi i uppgift att gå runt planlöst i det stora kursrummet. Vi skulle gå runt och förhålla oss till varandra och sakerna i rummet. Ur det perspektivet blev rummet ganska litet, det blev ganska trångt och det var lätt att snubbla på varandra.
Så fick vi blunda en stund. Stå stilla och blunda. Och när vi återigen öppnade ögonen skulle vårt fokus vara etern - alltså allt det utrymme i rummet som inte var fyllt av människor och saker. Det var som att rummet vidgades, det blev allt lättare att se hur stort rummet var, hur högt det var till taket, hur liten del som faktiskt var fylld med saker. Det var också som att vi, genom att fokusera rymden i rummet också fick mer plats och kunde röra oss friare. Som jag minns det var det ingen som ens nuddade någon annan under denna fas av övningen.
Så i dag vill jag uppmuntra dig till att göra din meditation i ett rum där du kan lägga till rymden runt dig. Där du helt fokuserar det som är bortom tingen. Du skulle kunna göra meditationen i en storslagen miljö, som i en kyrka, eller i en vardaglig miljö, som i ditt hem.
Ägna åtminstone tio minuter åt detta. Rör dig långsamt runt i rummet och lägg märke till rymden. Och andas hela tiden stilla.
Lägg märke till hur det känns i kroppen efteråt.
Charlotte Rudenstam deltar i #blogg100 för tredje året i rad.