Reflektion efter en tantraretreat: Leken som läker

Vi sitter i två cirklar på tantraretreaten. Kvinnorna i en inre cirkel där vi kan se varandra. Männen i en yttre cirkel som också är riktad inåt. Männens roll är att vara där för oss, att sitta där i sin maskulina närvaro.

Vi i inre cirkeln ska tala om det jag kallar det allra heligaste.

Vi är mitt inne i retreaten, en helg som är riktad till dem som redan har erfarenhet av tantra, en helg för dem som både vill leka och läka. En helg där det finns plats för alla känslor, för skratt och gråt, för livspirr och andra starka känslor, men också för en sårbarhet som kan leda till läkning (även om tanken på läkning kan vara sekundärt för deltagarna).

För mig innebär sårbarhet att en person visar sig bildligt naken, när hen visar sig som hen är, när hen vågar vara sig själv. Det kan innebära väldigt olika saker - allt ifrån att visa styrka och kraft, till att visa litenhet, rädsla eller skam. 

Det är en helg fylld av lek, av beröring, av samtycke, av att lyssna in sig själv och andra. Och det är som att den lekfulla attityden också skapar förutsättningar för att nå bråddjup inom oss.

Det jag vill berätta om är just den stund på retreaten som handlar om kvinnornas relation till sina kön - något vi sällan talar om. Något det fortfarande hyschas om. Något som somliga fortfarande tycker är skamligt - trots att kvinnans kön bokstavligen är livets portal.

Bland det som har skändats mest, genom historien, är just kvinnans kön, som kallas yoni i tantrasammanhang. Våldtäkt har exempelvis använts medvetet i krig, både för att skada kvinnor och hela den ”stam” hon tillhör. Var tredje kvinna utsätts någon gång i livet för någon form av sexuellt våld.

DU HAR MÖTT KVINNOR SOM UTSATTS FÖR SEXUELLT VÅLD

Det innebär att om du är i sällskap av tre kvinnor, är det högst sannolikt att minst en av dem bär sexuella sår. Att hon på något sätt har utsatts för sexuella kränkningar, ovälkommen beröring eller våldtäkter.

När vi sitter där i cirkeln får var och en av kvinnorna berätta sin yonis historia. Hur mycket hon väljer att berätta är upp till henne själv, alltså vilken sårbarhetsnivå hon kan eller vill bjuda in till i cirkeln. Denna stund är en möjlighet att dela erfarenheter och bli kärleksfullt hållen av de omgivande kvinnorna samtidigt som männen sitter i en yttre cirkel och är där, närvarande och öppna för kvinnornas berättelser.

Koncentrationen är stark i cirkeln, närvaron är där, det är nästan som att rummet vibrerar. Ibland är det som att alla håller andan en stund, när en berättelse berör på djupet. Ibland skymtar ett leende, andra gånger skrattar vi med varandra.

Samhörighetskänslan mellan kvinnorna i gruppen ökar, när kvinna efter kvinna berättar. Det är som att vi svetsas samman i ett slags universellt systerskap. Vi är tillräckligt trygga för att berätta från djupet. Ibland behövs djupa andetag och suckar, för att släppa loss det som berättelserna föder i oss, eller som de påminner oss om.

LÄKANDE UPPLEVELSE

Efteråt upplever jag, bland männen, en ökad vördnad för oss och våra erfarenheter och för vår relation till det allra heligaste. Det är så vackert att se, så vackert att uppleva. Förmågan att vara där för varandra, oavsett hur våra kroppar ser ut.

Mitt i natten vaknar jag upp med en sprängande huvudvärk, en smärta jag sällan känt. Det trycker i magen och ett illamående blossar upp. Jag tassar ut och hämtar tabletter mot huvudvärken, men den är svår att bekämpa. Jag ligger och räknar minuter, det borde släppa. Men istället tvingas jag upp igen och igen, för att tömma tarmar och kräkas.

Det är som att det sexuella våld som kvinnor utsätts för känns i hela mitt system. Mina egna tidiga traumatiska upplevelser tycker jag att jag har läkt sedan länge. Jag har bearbetat dem i omgångar, skrivit om dem i böcker, berättar om dem i poddar, och även fått arbeta med dem kroppsterapeutiskt. Och ändå mullrar det så i mig, när berättelserna öppnar den djupa förtvivlan i mig, kvinnors erfarenheter som bidragit till att jag vill skapa en värld av kärlek. Där någonstans i finns förklaringen till att jag ibland kallar mig för kärlekskrigare. Det är så viktigt att kunna tala om vad våra kön varit med om - oavsett vem könen tillhör. Det är så viktigt att lyfta på locket. Det är så viktigt att skapa förutsättningar för djupt kärleksfulla möten. Och jag inser att det är ett av de viktigaste skälen till att jag ägnar så mycket av min tid, energi och kärlek till tantra.

Vid slutet av retreaten var det många som sa: ”Vi skulle få en bättre mer kärleksfull värld om fler kunde få vara del av sådana här processer. När vi helt enkelt möts i kärlek, respekt och medkänsla.”

Mitt hjärta är fyllt av tacksamhet.

 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer