KAN EN HÖGERHÄNT FÖRSTÅ, HUR MYCKET VÄNSTERHÄNTA BEHÖVER ANPASSA SIG?

Vi kör ut från parkeringen vid Skedvi bröd. Jag tittar på Google maps, som ger ett konstigt förslag. Jag väljer ändå att föreslå att vi ska följa kartan, istället för verkligheten. Men han väljer att följa verkligheten. Lite irriterad säger han:
– Att du alltid ska anpassa dig, du visste ju egentligen att Google maps svarade fel, och ändå föreslår du det.
Jag skäms lite, för jag visste ju vilken den närmaste vägen var. Vad var det som fick mig att ändå överväga att välja Googles förslag?
Långt senare trillar polletten ner: Jag är så grymt van att anpassa mig, jag är fortfarande rädd att göra fel.

Det tar en stund att svälja det där han säger om att jag anpassar mig. Jag vill försvara mig. Jag inser att också det är ett nedärvt beteende. Jag är ständigt beredd att försvara mig. Det senaste året har jag till och med lagt märke till de försvarstal jag ofta för i huvudet. Det är som att jag, tidigare mer eller mindre omedvetet, vill vara beredd att möta någons invändningar mot vad helst jag gör. När jag lägger märke till de där försvarstalen skäms jag först lite grand. 

Vad är det min hjärna håller på med? 

Varför är jag så ofta beredd att be om ursäkt, att backa, att säga förlåt? 

Tänk om jag inte alls är spontan som jag trott? 

Tänk om jag på något sätt har repeterat många av mina tankar innan jag säger dem? 

Som för att testa om de kommer att funka, eller om jag riskerar mothugg … eller värst av allt … att jag får något slags bannor.

Efter att ha lyssnat på strömmen av ord i min hjärna under en tid, ställer jag mig mer neutral inför dem. Förmodligen är detta en av de försvarsstrategier jag använt genom livet. På något sätt har den ju lyckats, för här är jag!

Tack vare hans något irriterade ton, när han kallade mig för anpassningsbar, har jag nyfiket grävt djupare. Och plötsligt går det upp för mig:

Jag har anpassat mig hela livet. 

Jag har anpassat mig till andra. 

Jag har ofta känt mig fel. 

Jag har använt verktyg på klumpiga sätt. 

Jag har tvingats att använda saker bak-och-fram och baklänges. 

Ett viktigt skäl till detta är att jag är vänsterhänt.

VÄNSTERHÄNTHET KRÄVER MYCKET ANPASSNING

Framför mig ser jag mig själv genom livet. Hur jag använt saxar för högerhänta, hur min slöjdlärare inte kunde lära mig sticka, hur klumpigt jag har skurit brödet, hur svårt det är att förstå logiken i hur skruvar dras eller knopar knyts. Jag har ju levt i en bakvänd värld, där det som är naturligt för majoriteten, de högerhänta, är något jag tvingats anpassa mig till. Och anpassningen har gått så långt att jag sällan tänker på det.

En dag sa han: ”Nu köper vi en sax för vänsterhänta”. Fram till dess trodde jag bara de fanns på Buttericks. Så lär jag mig att den röda Fiskars-saxen är för vänsterhänta. Det tog bara 60 år innan jag insåg det. Han visar också hur exempelvis knivar är slipade för högerhänta, och att det inte är så konstigt att jag ofta skär snett. 

Vid såna ögonblick blir anpassningen och anpassningsförmågan avslöjad.

KVINNANS ROLL

Jag inser också att mitt kön också bidrar till att jag anpassar mig. Att jag är född som kvinna, alltså. För mycket i samhället har skapats med män som förebilder och anpassat till deras behov, önskningar och krav. Kanske den anpassningen i själva verket är större än den jag gjort för att jag är vänsterhänt?

Häromåret fick jag nästan som en uppenbarelse när jag frågade honom: 

”Vad ser du fram emot på festen?” och han sa ”Varför frågar du dig inte vad du själv ser fram emot?” 

Då var det verkligen något som kickade in. Hur många gånger i livet har jag inte börjar med att fråga någon ”Vad tycker du, vad vill du, vad hoppas du…” och sedan, ofta, anpassat mina egna önskemål eller mina svar till vad den andre säger. 

Då hör det också till saken att jag redan på 1990-talet skrev boken ”Börja tala”, en slags retorikbok för blåbär,  där jag utgick ifrån mina egna erfarenheter; att känna mig extremt blyg och utsatt i en situation där jag talade inför grupp. Där lyfter jag fram idén att en talängslig person skulle kunna öppna ett samtal och säga sin mening, på det sättet slipper hen att hamna i en situation där hen skulle behöva säga emot den andre. Oklart?

Exempel: Du har sett en film som du inte gillar.

A) Du startar samtalet och säger: ”Jag gillade inte filmen”. (Inte så läskigt).

B) Den andre startar samtalet och säger : ”Åh, det var världens bästa film.”

Du: Jaha, tycker du det…. (och så kanske håller med för att inte starta en konflikt).

Alltså, jag tror att jag kände det som att jag i mitt grundläge var ”fel” och därför var det extremt läskigt att säga emot någon (som betydde något för mig). För tänk om jag sa något som skulle få andra att skratta åt mej, eller vända mej ryggen?

Numera är det i få situationer som jag känner mig utsatt på det här sättet. Jag är så mycket tryggare i mej själv nu. Men fortfarande kan rädslan som leder till anpassning förlama mig. Jag kan vara så rädd för att ringa ett samtal, där min fruktan är att den som svarar inte ska uppskatta mitt samtal, att jag helt enkelt låter bli. Det är som att något i mig är rädd för att möta något slags nej, något som visar att jag inte passar in, så jag backar.

Hur vanligt är det att du anpassar dig? I vilka situationer? Hur känns det i dig när du anpassar dig?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer