Alice i Underlandet: Vara sig själv, eller den andra vill ha, det är frågan

Vad är det för likhet mellan en korp och ett skrivbord? Det är en av de stora livsfrågorna i Tim Burtons Alice i Underlandet. En film om att våga gå din egen väg, även om omvärlden (och du själv) tycker att du är galen.
Kritikerkåren är splittrad. Älska eller hata verkar vara modellen. Aftonbladet gillar, liksom jag själv.

När Alice ramlar ner genom kaninhålet, precis som i Lewis Carrolls klassiska bok, vet hon först inte om det är dröm eller verklighet. Och när jag satt på Royal igår, med 3D-glasögonen på, så kändes det ändlösa fallet nog så verkligt. Allt från dödskallar till ett piano riskerar att krossa den fallande Alice (och mig också för den delen).
Det känns som att den 19-åriga Alice som Tim Burton har skapat, är ungefär som Alice skulle ha varit om Lewis Carroll hade fortsatt sin berättelse. Hon är självständig, ifrågasättande och har en stark vilja att göra sin grej.
Alldeles i början av filmen möter vi Alice från bokens tid. En liten flicka med en affärsman och äventyrare till far, som kommer in i herrummet och säger att hon drömmer en mardröm. Pappan frågar om det är samma dröm. Och visst är det samma dröm, som börjar med att hon faller ner i ett kaninhål…
Då säger pappan att om drömmen blir för jobbig, så kan hon bara nypa sig i armen och då vaknar hon ur drömmen. När Alice oroligt frågar sin far om den återkommande drömmen är ett tecken på att ton är galen, svarar pappan, att javisst så är det och att galna människor som han själv är de bästa.
Det ger mig en bra inramning. Det är okej att vara sig själv, vad än omgivningen tycker. Och omgivningen tycker om det mesta. 1800-tals tjejen Alice ska följa alla konventioner, och att gå ut utan korsett är nästan oanständigt – vilket Alice struntar i.
Vi anar ganska tidigt att Alice inte kommer att göra vad som förväntas av henne, utan att hon kommer att lyssna på sitt hjärta innan hon fattar viktiga beslut. Och det är väl det som är huvudbudskapet i filmen. I alla fall är det vad som talar till mig. Min rätt att vara mig, din rätt att vara dig, Alice rätt att vara Alice.
Och jag tänker att Underlandet, som ju låter lite bättre på engelska: Wonderland, är det vårt inre landskap?
I går när jag gick från biografen tänkte jag att det kanske är så jag som barn uppfattade världen. Alltså att den ibland var mystisk och svårförståelig. Då blir det inte mindre konstigt med en galen hattmakare och en stressas kanin som dricker te ur sönderslagna koppar tillsammans. Och där somliga varelser talar gallimatias. För vad är verkligt, vad är dröm, vad är fantasi? Eller så kanske allt finns på en och samma gång.
Det jag känner är att Burton bejakar det drömlika, det där att jag ibland kan känna det som att jag lever i en dröm, trots att jag inte vaknar när jag nyper mig i armen. Och jag gissar att andra också kan ha sådana upplevelser.
Johnny Depp är underbar som hattmakaren. Galen, kärleksfull och lojal på en och samma gång. Beredd att offra sig själv för den Vita Drottningen. Bilden av honom kommer att ligga kvar hos mig också.
Själva storyn, den dumma drottningen som styr genom att vara fruktad och som halshugger underhuggare för minsta förseelse, och den goda, vita drottningen (de är dessutom systrar), rör mig inte särskilt mycket. Jag känner inte särskilt mycket för den svala vita drottningen. Det är de andra figurerna, som katten, musen, kaninen, hunden och Hattmakaren som vinner mitt hjärta. Figurer med hjärta. Figurer som väljer sin egen väg.
Hur som helst rekommenderar jag dig att se filmen. Får den dig att dansa din egen dans på torget eller får den dig att hitta likheten mellan en korp och ett skrivbord, ja, då kanske du är friare än just nu.
För vad är frågor, vad är svar, var är dröm, vad är verklighet?