Jag var en sån mes (ur vissa aspekter)
Jag läser Sonja Abrahamssons blogg. I like. Och särskilt när hon är tvärtom. Det får mig att studsa, reflektera och ibland tä...
https://lustochliv.blogspot.com/2011/08/jag-var-en-san-mes-ur-vissa-aspekter.html
Jag läser Sonja Abrahamssons blogg.
I like.
Och särskilt när hon är tvärtom.
Det får mig att studsa, reflektera och ibland tänka nytt.
Häromdagen skrev Sonja om att hon brukade hålla på de elaka i sagorna. Att det var de brudarna som det var stake i. Som den elaka styvmodern i Snövit.
Det blev en liten aha-upplevelse för mig.
Så man kan tänka så. Kul. Intressant.
Jag gick alltid på sagorna med hull och hår.
Jag köpte det underliggande budskapet.
Jag ifrågasatte inte.
Och långt innan Sonja och hennes generation ens var påkomna satt jag och kollade på min svartvita teve och mina hjältar var hela tiden töntarna. Jag tyckte töntarna, de söta snälla killarna, var de bästa. Det var dem jag ville ha. Medan de tuffa brudarna suktade efter de tuffa killarna så föreställde jag mig hur de snälla killarna tittade med sina väldigt blå ögon in i mina blå ögon.
Och jag erkänner den där naiviteten i mig själv. Jag erkänner att jag inte tänkte längre än till ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Jag erkänner att mina drömmar slutade vid KYSSEN och att man fantasi inte räckte längre.
Vilken söt liten tönt jag var.
Vilken genomsnällis jag var.
Fast samtidigt fantiserade jag om att jag i själva verket inte var den där lilla blonda tjejen. Jag var en bortbytt prinsessa. Jag hade varit drottningen av Saba i ett tidigare liv.
Så under den där snälla, töntiga ytan, fanns det nog en som ansåg att hon i själva verket var stor som fan.
Tack Sonja för ahaet.
Och så kul att du visar en av Majas fantastiska bilder på din blogg.
Hon är värd en stooor publik.
Jag älskade också töntarna! I vissa fall även de som var lite... bakom flötet. Typ den dumsnälla sidekicken till ärkeskurken (det finns ofta en sån)
SvaraRadera