En känsla av overklighet.

I dag åker jag till Stockholm.
Jag vet inte för hur länge.
Jag är precis som alla andra – jag vet inget om framtiden – men för mig är det mer påtagligt just nu.
Jag tar mina första osäkra steg ut ur det bo jag levat i under många år.
Det ger mig en overklighetskänsla.


Jag går omkring i vårt gemensamma hem, för att se vilka små saker jag kan ta med mig, för att i mitt tillfälliga viste känna något slags tillhörighet. Jag behöver känna att jag finns där och då behöver jag små markörer. Jag går alltså runt i hemmet och försöker förstå vad som skulle kunna ge mig känslan av att ta med mig själv. Jag ser hemmet vi har byggt upp tillsammans och det är helt ofattbart att jag, om bara någon timme, kommer att sitta på ett tåg på väg härifrån.

Det är just den där känslan av att samtidigt stoppa små markörer i en liten flyttlåda och samtidigt se hemmet, som ändå är intakt, som ger den där känslan av overklighet. Här har vi skapat drömmen om oss tillsammans och betraktar jag detta är det svårt att liksom ta in att denna dröm ska övergå i något annat.

Tidvis liksom snubblar jag genom rummen. Minnen sköljer över mig. Och en liten ledsen inre gestalt vill tränga ut den stora kloka Charlotte. Den lilla får stor plats dessa timmar då vi tillsammans hjälps åt att fixa så att dagens resa ska gå smidigt.

Vi går där sida vid sida. Vi sitter stilla tillsammans och ser varandra djupt i ögonen. Vi kramas. Vi fortsätter gå sida vid sida. Vi vet att några av banden mellan oss är på väg att kapas och att min tillfälliga flytt är ett uttryck för detta.

Det är så intensivt. Så på huden. Så nära. Så kärleksfullt. Och samtidigt så sorgligt.

När jag har skrivit det här inlägget kommer min dator att packas in i en kartong, för transport någon annanstans. Det blir en stor tom space i vårt gemensamma kontor. Just nu finns en stor tom space av saknad i mitt hjärta. Jag andas. Jag tar ett steg i taget.

Är du någon som vill ge mig en hand, en kram, en vänlig blick eller ta med mig på en aktivitet när jag kommit till Stockholm, hör gärna av dig. Jag släpper taget och ser vem eller vilka som vill ta emot mig en liten stund. Mest av allt kanske det handlar om att jag ska släppa taget och möta mig. Jag vet inte. Jag bara följer med.

PS: Jag jobbar oerhört gärna. Så har du uppdrag – ge mig dem <3