Konsten att vara snäll (nu också mot mig själv, förhoppningsvis).
https://lustochliv.blogspot.com/2015/01/konsten-att-vara-snall-nu-ocksa-mot-mig.html
Hon tittar på mig lite uppfordrande och säger:
– Det handlar inte om den duktiga flickan i dig, det handlar om den snälla flickan. Du behöver göra upp med henne nu.
Mina ögon tåras. Jag suckar. Varför har jag låtit de där två brudarna ta så stor plats i mitt liv?
”Det är inte okej att säga nej till andra, eftersom de då kan känna sig sårade och det spelar inte så stor roll om mitt ja till någon annan innebär ett nej till mig själv.”
Du kanske tror att jag är en kaxig kvinna som kan tala om sex på ett påklätt sätt.
Du kanske tror att jag är modig som vågar berätta hur det känns i mig.
Du kanske tror att jag är en trygg person som känner stor självkärlek.
Ja. Så är det. Det är sant.
Men det är inte hela sanningen. Det finns så många facetter av sanningen, av en människa. Ser du mig ur en synvinkel lägger du märke till vissa egenskaper, ser du mig ur en annan kanske du lägger märke till något helt annat. Allt är sant och inget är hela sanningen. (Läs gärna det här inlägget som handlar mer om den aspekten.)
Själv håller jag fortfarande på att klura ut vem jag egentligen är. Jag har ägnat en hel del tid och energi åt introspektion, det vet du som regelbundet läser bloggen, eller som läser böcker som 100% Charlotte eller Ingen skam i kroppen. Det är som att jag ständigt upptäcker nya sidor, nya små gnistrande facetter, nya saker att hand om eller våga erkänna för mig själv.
Ibland är det en gammal insikt som fördjupas, jag kan se ännu ett lager av något som jag trodde sedan länge var avklätt och frilagt. Jag känner till min rädsla för ensamheten och att jag fortfarande ibland kan drabbas av ovärdighetskänslor när jag inte GÖR något. Att jag har svårt för att bara vara… en väldig massa timmar meditation till trots.
Nu fick jag en ny pusselbit. Jag har under mycket lång tid, typ i hela mitt liv, varit medveten om den duktiga flickan i mig. Hon som vill göra bra ifrån sig och därmed få beröm och få en plats i flocken.
Men när jag tittar på kvinnan som påminner mig om den snälla flickans existens… och vad hon har lockat mig att göra, känner jag för en kort stund, att jag står vid stupets kant och får svindel.
Jag står där och är rädd att ramla över kanten, medan jag tar in vidden av den makt den snälla flickan haft i mitt liv.
Jag tror ärligt att jag själv och många i min omgivning inte har sett henne, att hon liksom har smugit omkring och att de istället sett någon av de andra gestalterna… som den kaxiga, modiga, ansvarstagande, duktiga eller närvarande. Den snälla har hela tiden funnits där, men undvikit att stå i strålkastarljuset.
Den snälla flickan törstar efter kärlek och bekräftelse, men på ett annat sätt än den duktiga. Hon är livrädd för att någon ska bli besviken på henne. Hon gör en massa saker för andra, för att vara snäll mot dem och tappar rätt ofta bort sig själv.
Hennes logik är:
Ja. Så är det. Det är sant.
Men det är inte hela sanningen. Det finns så många facetter av sanningen, av en människa. Ser du mig ur en synvinkel lägger du märke till vissa egenskaper, ser du mig ur en annan kanske du lägger märke till något helt annat. Allt är sant och inget är hela sanningen. (Läs gärna det här inlägget som handlar mer om den aspekten.)
Själv håller jag fortfarande på att klura ut vem jag egentligen är. Jag har ägnat en hel del tid och energi åt introspektion, det vet du som regelbundet läser bloggen, eller som läser böcker som 100% Charlotte eller Ingen skam i kroppen. Det är som att jag ständigt upptäcker nya sidor, nya små gnistrande facetter, nya saker att hand om eller våga erkänna för mig själv.
Ibland är det en gammal insikt som fördjupas, jag kan se ännu ett lager av något som jag trodde sedan länge var avklätt och frilagt. Jag känner till min rädsla för ensamheten och att jag fortfarande ibland kan drabbas av ovärdighetskänslor när jag inte GÖR något. Att jag har svårt för att bara vara… en väldig massa timmar meditation till trots.
Nu fick jag en ny pusselbit. Jag har under mycket lång tid, typ i hela mitt liv, varit medveten om den duktiga flickan i mig. Hon som vill göra bra ifrån sig och därmed få beröm och få en plats i flocken.
DET SVINDLANDE I ATT FÅ EN NY INSIKT
Men när jag tittar på kvinnan som påminner mig om den snälla flickans existens… och vad hon har lockat mig att göra, känner jag för en kort stund, att jag står vid stupets kant och får svindel.
Jag står där och är rädd att ramla över kanten, medan jag tar in vidden av den makt den snälla flickan haft i mitt liv.
Jag tror ärligt att jag själv och många i min omgivning inte har sett henne, att hon liksom har smugit omkring och att de istället sett någon av de andra gestalterna… som den kaxiga, modiga, ansvarstagande, duktiga eller närvarande. Den snälla har hela tiden funnits där, men undvikit att stå i strålkastarljuset.
Den snälla flickan törstar efter kärlek och bekräftelse, men på ett annat sätt än den duktiga. Hon är livrädd för att någon ska bli besviken på henne. Hon gör en massa saker för andra, för att vara snäll mot dem och tappar rätt ofta bort sig själv.
Hennes logik är:
”Det är bättre att vara snäll mot någon annan, än att vara snäll mot sig själv.”
Eller uttryckt på ett annat sätt:
Eller uttryckt på ett annat sätt:
”Det är bättre att säga ja till andra, än att säga ja till sig själv.”
”Det är inte okej att säga nej till andra, eftersom de då kan känna sig sårade och det spelar inte så stor roll om jaet till någon annan innebär ett nej till mig själv.”
Kan du fatta smärtan i detta?
En smärta jag inte velat känna?
Fattar du vilket jobb jag behöver göra nu?
Jag behöver hämta hem mig.
Jag behöver, vid 55 års ålder, göra det som jag borde ha klarat av för 50 år sedan. Jag behöver lyssna till mitt hjärta och bejaka dess önskningar och behov.
Kan du fatta smärtan i detta?
En smärta jag inte velat känna?
Fattar du vilket jobb jag behöver göra nu?
Jag behöver hämta hem mig.
Jag behöver, vid 55 års ålder, göra det som jag borde ha klarat av för 50 år sedan. Jag behöver lyssna till mitt hjärta och bejaka dess önskningar och behov.
Vad är det i mig som gjort att jag, ofta men verkligen inte alltid, har tappat bort det perspektivet?
Jag har i tio års tid hållit kurser som jag inlett med orden:
Jag har i tio års tid hållit kurser som jag inlett med orden:
”Var snäll mot dig själv och tänk att du duger”.
Javisst, ja.
Hur kom det sig att jag inte oftare sa det i spegeln?
Jag undrar verkligen vad det är som gör att jag ibland är så trög… är det den där rädslan om att bli ensam och övergiven?
Nu är jag ensam, nu har jag valt det och nu får jag väl göra läxan som jag smitit ifrån så länge. Jag ska lyssna in mina ja och nej.
Förmodligen blir detta en av de svåraste uppgifterna jag gett mig själv.
