Tantrafestivalen på Ängsbacka: Sårbarhet och bliss (och en massa regn)

Hittar du mig på bilden?

Jag ställer mig upp, längst fram i den stora ladan. Det är morgonmöte och när jag reser mig upp ser jag flera hundra människor framför mig. Jag darrar i hela kroppen, det är något som bubblar djupt inom mig, det är något jag bara måste säga.
Så jag håller i mikrofonen, jag tittar ut över havet av människor, som liksom jag, kommit till tantrafestivalen på Ängsbacka.
– Jag är i bliss, säger jag, och samtidigt är jag så skakig. Jag upplever livet här verkligen som en joyride, ibland är jag ända längst ner och ibland på himmelska höjder. Så denna festival är som livet.
Och så står jag där och darrar en stund.

Alltså riktigt så där sa jag kanske inte, jag vet faktiskt inte precis vilka ord jag använde. Det jag ville var att uttrycka att bliss, eller salighet, också kan uppstå av riktigt svåra situationer, att allt inte bara handlar om det som kan tyckas som bra eller fantastiskt. Jag vill dela att sårbarheten är en väg till bliss och jag vågar visa mig sårbar där framme framför alla. 
Jag hade just en svår erfarenhet i bagaget och den bidrog till att jag ville dela den där känslan med alla, känslan av att leva livet fullt ut och att detta är en plats där det kanske är extra möjligt att göra det.
Det magiska som händer är att när jag är klar och ska sätta mig, så kommer en man fram och jag får luta mig i hans trygga famn. Jag är hållen.

Tantrafestivalen är avslutad nu, igår var det stora kramkalaset när det sakta löstes upp. Jag deltog inte i det. Jag var helt mörbultat av upplevelser och lätt febrig. Jag låg på en soffa och längtade efter en säng. I nästan en vecka har jag, som inte kan kalla mig en helgjuten frilufsare, bott i tält. Det har regnat och åskat och det har inte varit särskilt bekvämt, men ändå mysigt på något sätt. 

Jag kom till festivalen med en väska och en sovsäck och utan att veta var jag skulle sova. Jag släppte det fritt... och några timmar senare hade jag hittat en tältkompis, en kär vän som jag känner sedan länge.

Trots det trevliga sällskapet var det svårt att sova, jag sov alldeles för få timmar varje natt. Och så på dagar och kvällar tog jag för mig av allt festivalen hade att erbjuda. Vissa dagar tog jag för mig så mycket att jag blev nästan lite övermätt och i dag känner jag mig, på detta drogfria ställe, som hade jag en lättare form av baksmälla.

För mig har det varit intressant att för första gången i livet vara med på en festival i rollen som deltagare. Vid något tillfälle kände jag mig rätt lost i den positionen, kände mig ensam, värdelös och osynlig. Så jag fick ta och besöka emo-teamet, ett gäng underbara människor (jag känner de flesta) och bli hållen och känna mig mottagen. 
Jag fick helt enkelt träna på att ta emot hjälp. Det är okej att vara jag, att då och då känna mig liten och det är okej att vara på festival och njuta av det fullt ut, utan att ha de minsta förpliktelser.

Jag kom att besöka emo-teamets tält flera gånger faktiskt. Helt fantastiskt att titta in där en stund och hämta hem mig. Det gjorde det lättare att sedan gå tillbaka till festivalvimlet och testa allt från en workshop på temat "fuck fear" till "shakti rising". Det där kanske låter som rena grekiskan och det kanske det är. Det är verkligen svårt att försöka skildra vad som händer i en workshop, eftersom det mesta rör sig inuti. Och en del av orden i den tantriska världen kan också kännas konstiga eller annorlunda och speglar ju inte riktigt vad som händer inuti mig eller i någon annan.

Så jag tar bara ett exempel just nu. Jag befinner mig på den allra första workshopen, den avslutas med att vi står i två cirklar, män i den yttre och kvinnor i den inre. Vi stannar till framför en person och håller ögonkontakt en lång stund och sedan börjar vi oss inför varandra i ett namaste (jag ser det gudomliga i dig) och går så vidare till nästa. Dessa möten blir så starka att jag flera gånger har tårar av rörelse i ögonen. 
För några minuter bara älskar jag personen som står framför mig, sedan släpper jag taget om den personen och möter nästa. 
Lite så tror jag det är bra om livet kan vara. 
Att jag tillåter mig att vara i flödet, att jag tillåter mig att ta emot livet, omfamna det och allt det vill ge mig.