charlotterudenstam

Veckokrönika: Vad händer när jag slutar ge bort mig själv?



Jag brukar predika vikten av känna sina egna gränser, sina tydliga ja och nej.

Nu har jag fått ytterligare en vinkling på det.

Jag inser att jag genom livet ofta ägnat mig åt välgörenhet, jag har gett allmosor, för att jag har trott att alternativet är att stå ensam och övergiven.



Jag möter rädsla efter rädsla. När jag gör det får jag en allt större inre styrka, som jag också kan använda i livet utanför kurslokalen.

Hur många gånger har du tänkt: Okej då, jag gör det väl, fast jag egentligen inte vill?


Många gånger gissar jag. Det kan handla om allt möjligt, men jag väljer att fokusera på sex och närhet i den här artikeln.

  • Hur många gånger har du tillåtit beröring som du egentligen inte vill ha? 
  • Hur många gånger har du haft sex för husfridens skull? 
  • Hur många gånger har du gett efter för den skuldbeläggande blicken eller vädjandet i den andre?

Själv har jag gjort det oräkneligt antal gånger. Självklart har jag också skämts över detta beteende.

För mig blir det då så befriande när jag går sexkurs och ledaren säger: ”No charity”. Det sätter ord på något viktigt i mig. Så jag möter en del män som beter sig som att de äntligen är utsläppta på en äng fylld med blommor, de är så glada över all prakten, de är som små bin som vill pollinera alla, utan minsta känsla för om blomman är villig att ta emot uppvaktningen eller vill lämna ifrån sig minsta frö.

Jag minns särskilt en sådan man. Jag såg ivern och glädjen i hans ögon. Jag såg en pojke som var såå himla lycklig över att vara i denna miljö. Och så trampade han över. Han pussade på mig och jag vände bort ansiktet. Han pussade på mig och jag vände bort ansiktet igen. Jag tyckte att min signal var mycket tydlig, men det var som att hans iver dränkte den eventuella känsligheten han hade, hans förmåga att känna in mig.

Så jag fick ta till orden. Jag fick vänligt men bestämt be honom sluta och själv gå därifrån. Flera gånger gick jag ifrån de där ivriga männen som kändes som små energifyllda och glada pojkar.

Jag har sagt nej många gånger i mitt liv tidigare. Men ganska ofta med ett styng av dåligt samvete. Särskilt om mannen i fråga har lagt huvudet på sned och tittat lite bedjande. Där blicken liksom säger: ”Om du går nu, blir jag ensam och övergiven och ingen kommer att vilja ha mig, du måste stanna och ge mig det jag behöver.”

Den blicken mötte  min egen rädsla för att bli övergiven eller ratad. Och på något sätt var det lättare att göra dem till viljes än att hålla mina tydliga gränser. Jag blev i många situationer mer lojal med den andre än med mig själv.

Det gjorde att jag ibland blev irriterad, om än undertryckt och outtalat, på män(niskor) som gick med tiggarstaven.

Den här gången hände något annat. Även om jag såg ivern i männens ögon, så kunde jag stanna i mig själv. Jag kunde uppfatta att de var just ivriga och ibland kåta och jag kunde från djupet av mig själv känna att det inte var mitt ansvar att bejaka dem, när det fanns ett nej i mig.

Jag kunna känna hur jag, allt mer, stod i min kraft. Det var som att jag blev tydligare i förhållande till mig själv och jag började märka hur jag  signalerade denna power, denna kraftfullhet till omvärlden. Min nya förmåga att stå i min kraft, att känna mina gränser, att inte skänka allmosor, att själv välja vilken beröring jag ville ge och ta emot, var så otroligt uppfriskande.

Vid ett annat tillfälle befinner jag mig nära en man, plötsligt känner jag att något sker i honom. Han förvandlas till en liten pojke som vill ha något av mig. Energin i mig försvinner. Det som varit ett ja omvandlas blixtsnabbt till ett nej. Jag vill inte vara kvar i situationen. Så jag tittar honom i ögonen, säger att energin försvunnit och att jag måste gå. För ett ögonblick ser jag det ledsna i hans blick. Det är som en liten behövande pojke trängt sig upp till ytan i den vuxne mannens kropp. Jag väljer ändå att gå. Jag idkar inte välgörenhet.

Dagen efter möts vi vid frukost. Han tackar mig för att jag gick, för att jag lät bli att stanna hos hans tiggande lilla pojke. Han behövde mitt nej, som ett bidrag i sin personliga resa.

Det är som att jag tränar om i livet. Jag testar att möta rädsla efter rädsla. Jag märker att när jag möter dem så får jag en allt större inre styrka, som jag också kan använda ute i det verkliga livet utanför kurslokalen.

När jag kommer hem så börjar jag fatta flera radikala beslut. Jag verkställer dem trots att jag är rädd. Och det känns så oerhört befriande.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Related

veckokrönika 1191373825719165222

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item