Gästinlägg Cecilia Kärvegård: Var rockstjärna i ditt liv!

Det rockar om Cecilia Kärvegård. Hon tillåter det. Hon tillåter att hon blommar och syns. Jag tror hon är rockstjärna i allt hon gör, oavsett om hon är sig själv, i rollen som beteendevetare, stresskonsult, ambassadör för kvinnors företagande, föreläsare, bloggare eller livsstilsdesigner.
Cecilia har slängt Jante överbord och vill locka oss alla till att bli Rock Babes i våra liv.
Jag är redan Rock babe i mitt liv. Hur är det med dej.
Här kommer Cecilias gästinlägg:






Vad är Rockstjärnestatus?

"När du är unik, när du ser att du är bäst i hela världen på att vara Du, när du prioriterar så att du mår bäst, när du lever fullt ut, när du går utanför din trygghetszon och möter livet! Då har du Rockstjärnestatus i ditt liv!"

Att bjuda in Rockstjärnestatus i ditt liv är att ändra attityden, tacka ja till fler konstruktiva tankar, leva ut dina drömmar, välja skrattet, leka, prioritera dig själv, njuta, göra mycket av det som du tycker om att göra och att vara unik.
Det är i vardagen som det är så vanligt att vi fastnar i dagliga rutiner och låter livet gå på autopilot för att kanske leva upp lite under helgen, om vi orkar. Det är nyttigt att ha tråkigt ibland, att öva på att bara göra ingenting, men har vi tråkigt för ofta kan det vara ganska energikrävande och göra oss trötta men glädje, favoritaktiviteter, musik och så mycket annat ger oss energi till att orka och vilja leva här och nu.

För att prestera på din topp så har du god hjälp av din mentala kraft. En hjärna som är fri från begränsande tankar, fri från störande tankesurr och fri från tvivel och oro ger dig hög Rockstjärnestatus när du ska utföra något. En hjärna som pysslar med tvivel, oro, nedsättande tankar om dig själv och din förmåga, tankar på dina brister och din oförmåga att klara av saker sätter som ett lock över din förmåga att få idéer, hitta lösningar, fokusera, koncentrera dig och att tänka konstruktivt vilket är precis vad du behöver för att kunna prestera på topp.

Din unikhet är ett kraftfullt verktyg att använda för att nå dit du vill. Vad är då din unikhet? Jo, det är allt som är du sammantaget: egenskaper, beteende, utbildning, erfarenhet, intressen, livserfarenhet, drömmar, visioner, mål och kunskaper. Det är allt det sammantaget som gör dig unik. Och för att ta fram din unikhet krävs modet att vara dig själv.
Ett väldigt effektivt sätt att hitta din unikhet är att skriva listor. Gör listor över dina egenskaper, listor över det som gör dig glad, det som ger dig njutning, det som utmanar dig,
dina svagheter, dina styrkor, det som du är stolt över, vad du har presterat, det du kan, det du vill lära, vad du har gjort, dina drömmar, dina mål. Det här är också ett effektivt sätt att lära känna dig själv.
När du har hittat din unikhet, rensat din hjärna, kommit fram till vad du vill och fokuserar på det, ja, då har du sagt välkommen till Rockstjärnan i ditt Liv! Din belöning blir att du presterar på din egen, alldeles unika topp!

Rockstjärnestatus är att ha ett flow i dina tankar, ditt varande och ditt görande. Ett flow du får när du släpper de begränsande hjärnaktiviteterna och skapar modet att lyfta fram din unikhet och leva ut ditt unika Jag. Det är när du gör saker utifrån dig själv, ditt unika Jag som du presterar som bäst. När du litar till dig själv och din egen förmåga och vågar tro på att du är bäst!
Tänk på att du är bäst i hela världen på att vara du! Du förtjänar massornas jubel! Ett fullsatt Globen som hyllar Rockstjärnan i dig! Nej, jag kan inte heller sjunga, eller spela men tänk att du står på scenen, i ett fullsatt Globen, med fans som jublar bara av att se dig. Människor som jublar bara för att du är bäst i hela världen! Bäst i hela Världen på att vara Du!
Nu är Globens scen inte min, riktigt än, men jag har publiken, jag har massornas jubel; inom mig. Jag är Rockstjärnan i mitt liv, jag har Rockstjärnestatus i mitt liv!
Jag har valt att leva här och nu, just idag! Vad väljer du?
Blogg!
Rockstjärnestatus på Facebook!
Rockstjärnestatus i Din vardag!
TV!

Vad skulle hända om vi pratar mer om skam?

Jag är okej precis som jag är. När jag vågar vara sårbar är jag kreativ.

Jag lyssnar på Brené Brown igen. Hon har precis gjort ett TED-prat om skam och sårbarhet.
Hon menar att vi måste förstå att sårbarhet är där uppfinningar, kreativitet och förändring föds och att vi behöver förhålla oss till skam för att våga vara i sårbarheten.
Yes!

Jag kommer att lägga med Brené Browns TED-prat i blogginlägget. För hon är så bra - och för att du ska få en möjlighet att reflektera över ditt eget förhållande till skam och sårbarhet.

Mina egna tankar vandrar vidare. Jag har ju jobbat aktivt med min egen skam, det jag skäms för, i rätt många år nu. Jag vågar tala om skam.

Det är verkligen ingen tillfällighet att en av mina böcker heter “Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft.” I den talar jag inte explicit om skammens mekanismer, det är mer som att skam och att skämmas hela tiden ligger lite grand under ytan i boken. Jag visar vilka konsekvenser känslan av skam kan ge: Att jag inte var okej som jag var, att jag inte var värd att älska som den jag var. Alltså skammens bittra frukter.

Och nu inser jag att den nya boken, som ännu inte är utgiven, och som har arbetsnamnet “100% Charlotte, eller hur jag fann mitt inre ledarskap”, handlar om skam och sråbarhet. Alltså den handlar om att jag äntligen vågar handskas med min skam. Jag vågar visa vem jag är, utan att skämmas, jag visar episoder i mitt liv då jag har skämts något fruktansvärt och jag kan se hur jag har liksom laddat av de episoderna genom att åter vandra igenom dem. Genom att erkänna dem rätt upp och ner. Genom att visa min sårbarhet. Genom att visa att jag är okej precis som jag är. Att det är okej att ibland göra knäppa saker. Att allt är okej. Och att det är okej att skämmas också.

Än så länge är det bara några få personer som har läst boken. Jag skickade den första versionen till två bokförlag, där den ena inte läste boken, och där den andra ogillade den kraftigt.

Jag lät manuset ligga i flera månader. Jag skämdes över att ha visat upp min sårbarhet. För 100% Charlotte är också ett dokument över min sårbarhet. Och det gjorde ont när någon kraftigt ogillade boken. Ogillade sättet den var skriven på. “Det där är ju en blogg, det fungerar inte som bok”, sa förläggaren.

Det gjorde ont. För jag ville ju göra något nytt, göra något annat. Jag ville visa något naket och sårbart och trodde att den kan leda till att läsare också vågar visa sig nakna och sårbara och vandra igenom sin skam och komma hela ut på andra sidan.

Jag fortsätter den där vandringen själv. En del saker som har hänt under senare tid har gjort det tydligare för mig vad den här boken egentligen handlar om. 

Att våga känna sårbarhet. Att vara stor och liten i min sårbarhet.

Det ska bli spännande att se hur länge det dröjer innan jag släpper boken fri till läsare...
Vad skäms du för? När skäms du? Vad skulle hända om du vågade känna skammen? Hur fri kan du bli? Hur fri kan jag bli?





 Här är ett exempel på när jag fått en insikt om vad som håller mig fången:



 PS: Vill du träna mer på att säga jag till dig själv och att möta lite grand av din skam - ta då chansen och gå våra workshoppar i Malmö om två veckor. 
Länkar på Facebook. 
Länkar Lust och liv.

Lördagsövning: Ha ett underbart liv!

Just nu är jag med om en spännande resa på Facebook.
Vi är en grupp kvinnor, ledda av underbara Anne Solveig Elmberg på Mundekulla, som under ett par veckor ska fokusera på det goda i livet.
Och jag tänker... det kan ju du också göra...

Alltså, din lördagsövning kan vara denna:
Ägna tio minuter i dag åt att fokusera på det du älskar, njuter av och uppskattar i ditt liv och känna tacksamhet för det.
Du kan sitta ner en stund och bara tänka på allt det goda du har i ditt liv eller du kan skriva ner det. Om det känns mycket med tio minuter på en gång, så ta två femminutare.

Du kan också välj att låta din dag vara i samma anda. Alltså att du, som jag skulle uttrycka det, är kärlek och agerar utifrån kärlek. Du kan sprida kärlek genom att berätta för andra om hur underbara du tycker att de är. På det sättet är du med och sprider kärlek och världen behöver verkligen en massa kärlek i dag.
Och om du vill kan du fortsätta med detta varje dag under en period.
Tio minuter för kärleken. Vad händer med dej då?
Jag gör detta dagligen nu... och det är spännande... att våga se det som är bra.
För ibland tappar jag bort mig i det som känns mindre bra.

Jag menar... se ljuset i dig och se ljuset i andra.
Välj kärlek.

Tack gudinnekompis Anne för inspirationen.

Brené Brown: Rädslan som hindrar dig att vara du

För några veckor sedan lade jag ut ett TED-klipp där Brené Brown talade om sårbarhet.
Det träffade rätt i mitt hjärta.
Och nu ser jag att hon har skrivit en bok om gåvan av att inte vara perfekt.
Det skulle vara så härligt att träffa henne i verkliga livet!
“The gift of imperfection”. Så wow, i mina öron!
Läs verkligen det här blogginlägget. Det handlar om modet att vara du... med allt vad du är. Och att det är du och ingen annan som måste börja älska dig precis som du är just nu.
(Och först bugar jag och niger för Brené Brown som uttrycker det så bra!)

I en massa år strävade jag efter att vara perfekt, i alla mina roller. Det gick väl så där... eller rättare sagt... jag var rätt duktig på det. Jag skrev bra saker, bakade goda bullar, var en sjyst hustru och en kärleksfull mamma.
Men det var ändå utmattande. Att hela tiden sträva efter att vara ännu duktigare. Att bli diamanten. Att förtjäna kärlek.

I min Adventsbok beskriver jag hur kristallen sprängs... alltså när jag kom på att det jag strävade efter inte alls var jag. Jag hade strävat efter att bli en diamant, att bli perfekt, på andras villkor. Vilket uppvaknande det var! Ont gjorde det också.
För vem var jag och vad skulle jag sträva efter att vara utan bilden av den där perfekta diamanten. Vem var jag egentligen? Vem var jag bortom roller, bortom strävan, bortom längtan att bli accepterad? Vem var det avskalade jag? Den nakna Charlotte?

I många år tänkte jag saker som “Jag är aldrig tillräckligt bra..” och “Vad kommer andra att tänka...” och “Så kan man väl inte göra”?
Och då kan jag fråga mig - och det frågar sig Brené Brown också: 
Varför fortsätter vi att sträva efter att var perfekta, när det egentligen inte finns något som är perfekt? 

Och... tänk efter nu... gillar du verkligen helhjärtat människor som framstår som perfekta?
Nja, sanningen är att vi faktiskt dras mer till människor som är autentiska och jordnära, visar forskning. 
Vi älskar faktiskt det äkta och vet att livet kan vara struligt och inte alls perfekt.

Och det Brené Brown säger är detta: Vi dras till att vara perfekta av ett enkel skäl: Vi tror att det kommer att skydda oss. Om vi verkar perfekta i alla aspekter, så kan vi minska risken att känna den smärta som skam, skuld och dömanden ger.

Vad Brené Brown kommer fram till är alltså att strävan efter perfektionism är en sköld mot smärta. Och det knäppa är att den där skölden samtidigt är det som hindrar oss från att bli sedda. Det kanske är den där skölden som är vårt största hinder?

Detta talar så till mitt hjärta eftersom jag verkligen strävar efter att vara autentisk att vara 100% Charlotte. Det jag märker är att när jag släpper skölden och visar mig som jag är... så uppfylls jag så småningom av kärlek. Inte direkt... men efter ett tag. Och min insikt är att det är en enda person som har ansvar för det här kärleksarbetet: Det är jag själv! Jag måste börja med att älska mig. Och det gör jag nu... (nästan hela tiden).

För när jag visar mig som jag är, händer det givetvis att människor tycker att jag är för mycket, jag möter motstånd, jag blir rädd... men om jag då står kvar... då kommer jag över på andra sidan... och möter mer kärlek. Det är rätt magiskt. Det handlar om att ta sig igenom motståndet... att gå från ...men vad ska andra tycka och tänka... till... jag är okej som jag är... jag kan älska mig själv även om andra tycker jag är för mycket...

Det är den resan jag gör.

Det är vad jag försöker beskriva på den här bloggen och i många andra sammanhang.
Och du kan tänka så här: Vilken är den största risken... att strunta i vad folk tänker om dig... eller släppa hur du själv känner och tror... att du lämnar dig själv? Alltså: Är det bättre att människor älskar den (osanna) bilden av dig, de roller du spelar upp för att bli älskad, än att de älskar den som verkligen är du?

Hur blir vi då tillräckligt modiga, hur får vi tillräckligt mycket medkänsla med oss själva för att kunna omfamna vår egen imperfektion och verkligen känna att vi är okej som vi är... att vi är värda att få kärlek, glädje och vara en del i ett sammanhang?
Varför är så många rädda att deras sanna jag ska bli sedda? 

(Jag var livrädd, jag trodde att om jag visade vem jag egentligen var så skulle alla lägga benen på ryggen och springa... så därför spelade jag teater i massa år... jag var liksom tvungen att dölja vem jag var för att åtminstone någon skulle stanna vid min sida.)
Varför låter vi det andra eventuellt tycker spela så stor roll?

Detta har Brené Brown kommit fram till efter att ha studerat sårbarhet, skam och autenticitet i ett decennium:

Alla männuskor behöver kärlek och en känsla av att höra samman. Vi är biologiskt, kognitivt, fysiskt och andligt  i behov av att älska och bli älskade. När de behoven inte möts, så fungerar vi inte som vi ska. Vi bryter ihop. Vi faller samman. Vi slutar känna. Det gör ont i oss. Vi sårar andra. Vi blir sjuka.
Det finns givetvis andra orsaker till sjukdom, att vi inte känner något, att vi blir sårade, men frånvaron av kärlek och en känsla av att höra till kommer alltid att leda till lidande.

Jag kom fram till att det enda som skilde de män och kvinnor som kände sig älskade och att de hörde till från dem som inte gjorde det var en enda sak: Det var känslan av att de hade ett värde.
Det är så enkelt och så komplicerat som så här: Om vi till fullo vill uppleva kärlek och att vi hör till, så måste vi tro att vi är värda att få det! Den stora utmaningen för oss är inse att vi har det värdet nu, just nu när du läser detta. Och att du känner att du är värdefull ställer inga som helst krav på dig. Du kan välja att känna dig värdefull NU:

Det finns många som krånglar till det för sig. De menar att de först måste uppnå något för att känna sig värdefulla: till exempel att de ska gå ner 20 kilo, att de ska bli gravida, hålla sig nyktra, om alla tycker de är en bra förälder, om de kan hålla i hop sitt äktenskap etc.

Men kärnan är denna: Du är värdefull nu. Inte om... Inte när... Du är värd kärlek och att höra samman nu. I denna sekund. Precis som du är.

Om du släpper det där med att du först måste fylla en lista av saker så gör du resan från: “Vad kommer folk att tänka”... till “Jag är tillräckligt bra.”

Varje resa börjar med ett första steg och det första steg jag tog … och som du också behöver ta... är att vara modig.
Det engelska ordet courage, kommer från det latinska ordet cor som betyder hjärta. Och från början hade ordet betydelsen “att säga vad man tycker genom att berätta om allt man har på hjärtat.
Så försök att se det där med mod som att det handlar om att du ärligt och öppet talar om vem du är, vad du känner och vad du upplever. Mod handlar om att visa vår sårbarhet. Om vi vill leva och älska med hela våra hjärtan och agera i världen från en en position där vi känner värda är först steget att tala sanning om vilka vi är. Det är mod!

Avundsjuka transformeras.

Ibland kan jag känna mig avundsjuk.
Sällan missunnsam.
Men just avundsjuk.
Och eftersom jag försöker vara 100% Charlotte, så försöker jag också att inte skämmas över att jag då och då blir avundsjuk.
Men jag måste erkänna: Det är inte helt enkelt.

Det är några personer som fått läsa manus till boken “100% Charlotte eller hur jag fann mitt inre ledarskap”. Jag har fått en del feedback. Och en person skrev att hon trodde att hon skulle få läsa om den fulländade Charlotte - och så var det ju inte.
Det är ingen manual för hur du lyckas och är i din essens hela tiden. Det är en bok som handlar om att acceptera det som är. Att acceptera hela mig... både skugga och ljus och allt däremellan.
Det är vad jag kämpar med.

Alltså att omfamna allt. Och då får jag ju omfamna mina skuggsidor också. Som att jag kan komma på mig med att vara avundsjuk på personer som det går så himla bra för...
Jag tror jag blir en liten flicka då. En flicka som sitter ensam hemma i garderoben. En flicka som önskar att mamma (eller hela världen) kommer och letar efter henne och säger: Du får vara med och leka. En flicka som vill bli funnen, uppskattad... och som får glänsa.

Men när avundsjukan kommer så sitter jag där i garderoben. Jag blir den där lilla flickan som tror att ingen någonsin kommer att vilja leta upp henne, som tror att hon är dömd till att sitta inne ensam i garderobens mörker, som tror att ingen vill se hennes ljus, att ingen vill ta del av hennes ljus. Och där i mörkret krymper hon först. Hon krymper så att ingen knappt skulle se henne ens om de kom in i garderoben och slog på lampan. Så liten kan jag göra mig när jag är i min avundsjuka.

Och ja, jag har en liten flicka i mig som vill bli sedd. 
Jag har en prinsessa som älskar att stå på scenen, 
jag har en flicka som älskar att sitta i famnen på folk och se dem djupt i ögonen, 
jag har en femåring som klättrar vådligt i träd och som studsar runt i vattenpussar och älskar att bli blöt i regnet... 
och så finns där en ilsken liten tjej som vill stampa i golvet och bara gallskrika: Allt är orättvist... och så finns det säkert en väldig massa fler varianter på mina inre tjejer.


Och jag märker att när jag skriver detta... och jag föreställer mig den där lilla tjejen i garderoben, när jag accepterar min egen avundsjuka... så händer något... det sker en transformation... jag ser att något i henne börjar glöda. Skenet går ut från solar plexus, det är ett gult sken, som först är litet, bara som lågan från en tändsticka, och sedan blir ljuset bara större och varmare... och till slut kan hon lysa upp hela garderoben med det där inre ljuset...

Då är det också som att väggarna försvinner, som att hon lämnar ensamheten och blir en del av alltet... som att hon behöver känns den där ensamheten först, behöver våga känna att det ibland känns jobbigt och orättvist... och först då början hon lysa. Det är som att när skammen försvinner så kommer ljuset i dess ställe.

Tack avundsjuka för lektionen. Jag kan känna ljuset i mig nu. Jag bär det. Jag är inte ensam. Och jag kan gå ut ur garderoben och möta världen. Jag kan det. Och jag gör det.

Puss världen

Välj din strider. En kommentar till hårstormen.

Just nu har jag hår under armarna.
Det är inget politiskt statement.
Jag tycker bara att det är helt okej att ha det där.
Jag har så svårt att förstå stormen kring kvinnan med armhålshåret.



Ibland tänker jag så här: Men välj dina strider. Jag försöker välja mina. Och jag blir road och konfunderad kring “nätstormen” kring kvinnan som råkade visa en orakas armhåla i teve i lördags.
Jag menar, hur snuskig får man vara. Inte. Alltså. Vad är det som gör att helt naturligt kroppsbehåring plötsligt ses om “äcklig”? Jag fattar varken det eller orsaken till “stormen”. Vem orkar bry sig tillräckligt om någon väljer att välja rakhyveln eller inte och var hon eller han gör det.
Dessutom. Varför ska kvinnor behöva raka armhålorna när män inte har de kraven på sig. (Även om jag tror att också det blir allt vanligare?)
Jag har alltså inga synpunkter på om någon väljer hår eller inte. Det jag förundras över är att någon kan klassa någon som äcklig... för en sådan saks skull.
Vad är det mer hår som är så provocerande? Att det är naturligt? Att det växer av sig självt?
I perioder rakar jag mig under armarna, i perioder inte. Just nu gör jag det inte... och det händer att jag får kommentarer om det.
Tänk om vi kunde lägga energin på verkliga problem, saker som vi verkligen behöver jobba med, istället för att skapa nätstormar och tidningsdebatter kring behåring.
Jag menar: Om du blundar ett ögonblick och bara reflekterar en liten liten stund: Vad är viktigt för dej just nu?
Då tror jag inte det handlar om detta. Då tror jag att det handlar om något helt annat. Varför inte lägga energi på att sprida kärlek istället? Det vill jag göra. Känn kärlek till dej själv och till andra - oavsett om de rakar huvud, armar, bröst, kön eller inte. Låt kärleken segra över diskussionen om hårighet.


På Facebook har gruppen "Ta håret tillbaka" just nu mer än 10 000 medlemmar. Att detta kan beröra så!
Puss världen!

Tappar du bort livsglädjen i jakten på upplevelser?

Vi lever i en tid av konsumtion.
Vi lever i en tid av starka intryck.
Vi lever i en tid av ständiga impulser. Nytt, mycket, stort, överväldigande, snabbt...
Många är stressade - och tillåter sig samtidigt att var ständigt uppkopplade.
Och vill ha mer. Vill uppleva mer. Och stressas av det också.
Men tänk om vi tappar bort något i jakten på upplevelser?
Tänk om vi tappar bort det som är livet? Tappar vi bort förmågan att glädjas över det lilla - som ofta är stort - i tillvaron?


Jag jobbade nyligen med en bok där författaren skrev att vi får allt mindre tid. Jag kom med en lakonisk kommentar om att tid faktiskt är det enda som är demokratiskt, det enda vi alla har lika mycket av, och att tiden inte minskar. Naturligtvis var det en kommentar han bortsåg ifrån - eftersom känslan av att ha lite tid, eller för lite tid, drabbar många. Och det är klart, om vi ska hinna ha koll på allt på Facebook, twitterkommentera, spela Wordfeud, spela World of Warcraft, kolla in de senaste trenderna på nätet, blogga, kommentera bloggar, nätverka både i verkliga livet och på olika mingel, om vi ska skicka sms och mms och bara kolla lite i smartfonen... tja då blir det eventuellt kvalitetstiden kvar till att “leva”.

Jag åker tåg rätt ofta och jag har lagt märke till att barnen fått nya barnvakter på resan. En padda eller annan dator som visar film, har ritprogram etc. Det är som att allt mer av livet sker framför en skärm... och att det också finns stressmoment i det... Allt som borde hinnas med, liksom.
Jag har en dotter som är förälskad. Hon lever livet just nu. Hon facebookar knappt. Hon svarar knappt på sms. Hon är med sin kärlek. Hon är i kärlek och då är det som att det där elektroniska glider bort … och då är det också som att hon har hur mycket tid som helst för sin kärlek. Det är som att livet, att leva tar överhanden i förälskelsen.

Även jag är väldigt aktiv på nätet, även jag spelar wordfeud... jag gör en massa virtuella saker. Och samtidigt reflekterar jag över vad livet är och jag vågar känna livet i mig. Jag behöver inte vara upp över öronen förälskad för att också uppskatta det lilla, det levande.
Jag menar: Att andas är att leva. När du lägger märke till din andning och kan uppskatta den, det som till synes är något väldigt litet - och samtidigt, utan andning vore du död. Andning är liksom livet. Så om du bara stannar upp lite och lägger märke till din andning, känner tacksamhet över att du andas, gläds åt din andning... ja då är du i livet. När du kan uppskatta sådana till synes små (och samtidigt livsviktiga saker), då kan stressen gå ner. Då kan du (åtminstone för en stund) låta stressen försvinna, du behöver inte ha hela det där tempot, alla de där intrycken, allt det där nya, det där pumpandet... det kan för en stund räcka med att glädjas åt andningen.
Eller bara ta en sådan sak som att smeka någons hand. Om du verkligen är i smekningen. Om du känner din hud mot din andres hud. Kan du då känna livet i dig och livet i den andre?
Jag tror att vi behöver vara mer. Uppskatta varandet mer. Uppskatta oss själva mer. Ställa mindre krav på oss själva. Mindre krav på ständig uppkoppling, mindre krav på fler och fler upplevelser... Vi behöver uppleva mindre tidsstress.
Den glada nyheten är: Det kan du välja alldeles själv!
Det svåra är kanske att det är så lätt att svepas med i de krav du ställer på dig själv. För du vill väl hänga med?


Tack Terry Patten, för att du inspirerade mig till det här inlägget. Detta är en av de saker som du, på ditt sätt, talar om i kursen jag går, Integral spiritual practice.
Jag vill också passa på att skicka en massa kärlek till min vän Marie Ek Lipanovska som just nu skärmar av en del av de yttre intrycken. Kärlek, Marie! Det är underbart! Det tar inte tid! Den kan vi slösa med! Den kan vi vara! Den kan vi skicka!

Gästinlägg Helena Omfors: Att gå naken bland kvinnor

Helena Omfors är coachen som bidrar till växt hos både barn och vuxna.

Hon utbildar i coachning och bygger sitt företag i snabb takt.

Hon är dessutom ambassadör för kvinnors företagande.

Och för lite sedan gav hon ut sin första bok, en riktigt godbit, som du kan läsa mer om här.

Här är Helenas gästinlägg:

Sedan några år tillbaka har jag haft svårt att motivera mig till träning. Jag har inte velat satsa på träning av ytliga skäl och inombords har jag mått så bra både psykiskt och emotionellt att jag inte känt behov. Vad jag istället gjort är att att jag har jobbat med min självacceptans. Att acceptera mig själv som jag är. Det har varit lättare för mig att acceptera min kropp när jag varit smal och vältränad, än slapp i kroppen och några kilo tyngre. Under dessa år har jag fått träna mig i att acceptera min kropp för vad den är. Och även acceptera att jag varit en soffliggare för att jag behövt vila. Ingen enkel match.

När jag har varit på kallbadhuset, en av mina favoritplatser på jorden, har jag jobbat med min självbild. Att gå runt naken bland en massa andra kvinnor ger nya referensramar. Det är INGEN som har den “perfekta kroppen”. Någon har en snygg rumpa och hängiga bröst, en annan har snygga bröst och stora lår, en tredje har nästan inga bröst alls men är väldigt vältränad. Någon enstaka gång har jag sett en kvinna med vältränad och välproportionerad kropp. När jag sedan tittat på ansiktet har det varit uttryckslöst och energitomt. Så…den där “perfekta människan” som så många av oss målar upp har jag inte hittat ännu. Jag tror inte heller att den finns – inte i den form som vi tror.

Hur många av oss är det som går upp på morgonen och tänker; Gud vad snygg jag är, vilken vacker människa jag ser i spegeln. Gör du? Det är ingen självklarhet. När jag är ute och föreläser och ställer frågan skrattar de flesta. Nästan ingen kan säga att de ser sig själva som vackra. Men vet du, jag har kommit fram till en sak. Den dagen vi själva ser oss som vackra, då blir vi vackra. Vi kan leva några år på andras bekräftelse, men det är som konstgjord andning. Den dagen du själv accepterar din kropp, ditt ansikte, din personlighet, beteende, dina känslor och tankar – det är då du blir den vackra människa som du är skapad till att vara. För antingen är ingen perfekt, eller så är vi alla perfekta. Jag väljer att ALLA ÄR PERFEKTA! Och vi behöver inte jämföra oss med andra.

Acceptera dig själv som du är, DU ÄR PERFEKT! Om du inte redan gör det så upprepa; Jag är vacker, jag är perfekt, jag accepterar mig själv som jag är. Acceptans är en av huvudnycklarna till sann lycka. Självacceptans framförallt.

I kärlek och sanning, Helena

Vill du ha mer att läsa så har jag gett ut en bok – “Hitta din väg – En självcoachande bok” Du kan också kolla in hemsidan www.bonnarpsgard.comwww.bonnarpsgard.com<3

Jag skickar och tar emot kärlek.

Jag är en sådan där person som nog levt rätt mycket enligt devisen: Ensam är stark.
Jag har haft väldigt svårt att be om hjälp, att visa min sårbarhet eller att erkänna (ens för mig själv) att jag har behov.
Nu vet jag att jag inte är ensam. Att jag aldrig är ensam. Och att vi också behöver manifestera att vi behöver varandra. Manifestera kärlek.


Tidigare, när jag hade en kris, så drog jag mig inom mitt skal. Jag gömde mig. Eller det behövde inte ens vara en kris. Det kunde vara så att jag kände mig kränkt och mitt försvar blev att visa mig oberörd. På insidan grät jag, men på utsidan kunde ingen ana vilka kval jag gick igenom.
På något sätt utgick jag ifrån att ingen skulle vara beredd att hjälpa och att mitt jobb var att klara det själv.

Men hur ska jag kunna få kärlek om jag inte visar vem jag är?
Hur ska jag kunna få hjälp, utan att berätta att jag behöver hjälp?

Det händer en massa saker runt mig. Saker som visar att den som ber om hjälp får det. Och jag ser också hur beredd jag är att hjälpa - och att den inte behöver handla om något “kostsamt”. Om man nu tycker att kärlek är gratis - och det tycker jag.

Alltså, jag känner mig ledsen... jag behöver en kram... (jag behöver kärlek) jag ber om en kram... och jag får både den och kärlek. Det kostar inget. Eller, snarare, det kanske är tvärtom... Att jag ber om en kram och får den sprider kärlek. För den som ger kramen och kärleken... bidrar ju också... alltså vi sprider kärleken... bara så enkelt som att jag ber om något... och någon annan då vill ge.

Och jag ser människor runt mig som tillfälligt bryter samman, som ligger där på botten av sina brunnar... och när de säger: Var med mig i kärlek... Då händer något.

Det kan alltså vara så enkelt att finnas för någon annan. Att jag skickar av mitt överflöd av kärlek och känner att jag gör det med tacksamhet och glädje. Så glad över att få ge...

Och jag läser en bok av Paolo Coelho, (Segraren står ensam) en bok som jag faktiskt inte gillade, en bok som handlar om girighet, ondska, om människor som har drömmar om att befinna sig i rampljuset och som offrar allt för fem sekunder av framgång. Det gör ont att läsa om en man som anser att han får släcka världar (döda) för att bevisa någon sin kärlek... som inte ens förstår att han begår onda handlingar... som väljer ensamhet och som väljer att döda sig till ännu större ensamhet... som inte tycks ha något samvete...

Och ser man det som att livet består av segrare och förlorare, av antingen eller, tja, då blir man kanske ensam..
Medan jag alltså ser något annat. Vi hör alla ihop. Jag kan inte vara ensam och jag behöver andra.
Också i detta kärleksarbete jag bedriver... alltså arbetet för att vi ska få mer kärlek i världen (både bokstavligt och bildligt) … så är jag inte ensam. Det går inte att göra det ensam. Vi behöver hjälpa varandra.

Och jag skickar kärleksfulla och tacksamma tankar till dem runt mig som krisar, som mår dåligt... så att jag får tillfälle att skicka kärlek... och inse hur viktigt det är att vi inser att vi alla hör ihop...

Jag går en kurs just nu för amerikanen Terry Patten, som handlar om att komma i kontakt med alla delar av mig själv och som kan hjälpa mig att verkligen fullfölja min uppgift.Kursen heter “Integral spiritual practice”.

Och när du har det jobbigt, eller när jag har det jobbigt kan jag tänka på några av Terrys ord:

“I det stora perspektivet, oavsett hur svårt mitt liv är, är universum ändå en vänlig, god  och vacker plats, och det är alltid viktigt att ha kontakt med det och att i djupet av mig själv njuta av och uppskatta det.”

Yes!




Bonus:
En gammal Beatlestext


Within you, without you från Seargent Pepper (1967)


We were talking-about the space between us all
And the people-who hide themselves behind a wall of illusion
Never glimpse the truth-then it's far too late-when they pass away.
We were talking-about the love we all could share-when we find it
To try our best to hold it there-with our love
With our love-we could save the world-if they only knew.
Try to realize it's all within yourself
No-one else can make you change
And to see you're really only very small,
And life flows ON within you and without you.
We were talking-about the love that's gone so cold and the people,
Who gain the world and lose their soul-
They don't know-they can't see-are you one of them?
When you've seen beyond yourself-then you may find, peace of mind,
Is waiting there-
And the time will come when you see
we're all one, and life flows on within you and without you

Sju nycklar till en bra kärleksrelation: Sjunde nyckeln

Judith Ansara och Robert Gass är amerikaner som arbetar med kärlek och relationer under devisen ”helig förening” (sacred union). De vill bidra till medvetna kärleksrelationer och här är deras sju tips om hur du lyckas göra det.

Nu har vi kommit till den sista nyckeln och den handlar om att hålla löften - eller som jag tolkar det - om hur vi skapar tillit mellan oss.

Om du inte kan räkna med din partners löften... hur ska du då kunna lita på honom eller henne? 

Och jag tror, liksom Ansara och Gass, att alla slags löften är viktiga.

För om du inte håller ett "litet" löfte, hur ska då din partner kunna lita på att du håller ett "stort" löfte.

Så var noga med vad du lovar.... och lova inte mer än du tror att du kan komma.

Bygg tillit till varandra!

(Och var naturligtvis beredd att förlåta.)

Håll dina löften

Det är självklart viktigt att hålla dina äktenskapliga löften, men det är lika viktigt att också hålla andra, mindre, överenskommelser. Att hålla även den minsta överenskommelsen skapar förtroende och förtroende är grunden för en framgångsrik relation. Om din partner ber dig köpa mjölk på vägen hem och du säger att du ska göra det, se till att hålla det löftet.