Utmärkt reportage i Sydsvenskan om kvinnoförtryck i dagens Malmö.

Jag läser ett långt reportage i Sydsvenskan med rubriken ”Förföljda, förtryckta – kvinnor.”

Jag blir ledsen och arg för att kvinnor i många ögon inte ges samma värde som män och att olika former av förtryck mot kvinnor tillåts i dagens Sverige.

Det tycker jag är skamligt.

Hur kommer det sig att myndigheter, skolor och allmänhet tillåter att kvinnor i alla åldrar förföljs, förtrycks och förlöjligas?

Vad är det som gör att ett beteende som accepteras om en man har det, blir oacceptabelt om en kvinna har det?

Vad är det som gör att kvinnor som står upp för sig själva bespottas och förlöjligas, medan män som gör ungefär detsamma ses som hjältar?

Vad är det som gör att tjejer, till och med nu 2013, ses som slampor om de gillar att ligga, medan killar får king-status?

Vad är det som gör att vi inte samfällt säger: Stopp, det här accepterar vi inte?

Och vad är det som gör att om jag ställer mig upp och försvarar allas rätt att bli sjyst behandlade – och därmed kvinnors rätt till detta – lätt blir betraktad som hysterisk feminist och riskerar att få en hink skit kastad över mig?

Det är något som är ruttet i landet Sverige. 
Men hur vi ska göra något åt det, är jag inte människa att säga.

Jag menar att myndigheter ska göra sitt. Tydligt markera. 
Att lärare i skolor ska göra sitt. Tydligt markera. 
Att allmänheten ska göra sitt. Tydligt markera. 
Att du ska göra ditt. Tydligt markera. 
Och att jag ska göra mitt. Tydligt markera.

Just nu gör jag mitt i detta blogginlägg. 
Just nu säger ja: Nu räcker det.

Och jag tror att det är där arbetet för en värld där alla respekteras och där kvinnor slipper riskera kränkningar, förtryck och förföljelse, börjar hemma i mitt eget hjärta. 
Vi har alla någon form av ansvar.

Jag tror också att det är viktigt att skilja på sak och person. 
Att säga nej till beteenden, snarare än till personer. 
Människor kan ändra beteenden, människor kan börja tänka själva. 
Människor kan välja att sluta göra fega val.

Jag läser texten i Sydsvenskan igen. Den serverar flera scener där det gemensamma är olika former av förtryck mot kvinnor och hur det bemöts av omvärlden.

Om gymnasietjejer som tröttnat och skapat Systerskapskören som sjunger ut sina egna erfarenheter av skolan:

”Jag lärde mig om rätt och fel, att alla är lika, kille som tjej. 
Jag lärde mig att sitta tyst, att alltid vara söt och rar, 
att killarna alltid är bättre än jag. 
Jag lärde mig att jag var svag, att ingen ville ha mig i sitt lag, 
det var det jag lärde mig idag”.

De möts med nedsättande och sexistiska glåpord på Facebook.

Om tjejen som blir förföljd av sitt ex och blir nonchalant bemött av rättsväsendet.

Om tjejen som står blodig efter att ha blivit slagen i ansiktet med en skiftnyckel av sin bror, utan att polisen agerar.

Om män som kontrollerar kvinnors livsrum på olagliga sätt.

Och så fortsätter det.

Varje år dödas i snitt 17 kvinnor av en närstående man. 
Förra året skedde fyra av kvinnomorden i Malmö.

I Malmö anmäldes mer än 500 fall av misshandel av kvinnor som blivit slagna av en närstående  - och då ingår vaken sexbrott eller olaga hot i statistiken.

I Sverige misshandlas kvinnor oftast inomhus av en manlig bekant. 
Den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är hennes egen hem. 
För män är det annorlunda, de misshandlas oftare på gator och torg av obekanta förövare.

Och den allra största delen av brott som kvinnor utsätts för når aldrig polisens kännedom.

Detta är verkligen helt fel. Läs reportaget i Sydsvenskan och begrunda.

Vad kan du göra konkret, just nu, för att stärka kvinnors rätt att vara sig själva och leva fritt, utan hot om förföljelse, förtryck och förlöjligande?

Ny bok: Introvert - nu tar de tystlåtna över...

Det sker en tyst revolution, skriver Linus Jonkman.

Och de som börjar ta plats är de som är som han, de introverta.

För med internet och sociala medier är det möjligt att nå många, utan att exponera sig själv. Ta bara svensken Markus Persson, som skapade spelet Minecraft . Han har en och en kvarts miljon följare på twitter och följer själv bara 206 personer.

Linus Jonkmans bok ”Introvert” är intressant läsning för dig som vill förstå människorna omkring dig – och kanske är den alldeles särskilt intressant om du känner dig tvingad att mingla på ett extrovert sätt, trots att du innerst inne hatar det.

En introvert person kan sitta hemma på sin kammare utan att känna sig ensam. Självsamhet kallar Linus Jonkman det. Han kan fördjupa sig i något han älskar och outtröttligt ägna sig åt det, som att skriva en bok i nattlampans sken, med stöd av kaffe och lite knäckebröd.

Han kanske dröjer lite innan han svarar, men inom sig har han en värld av bilder, som omgivningen sällan anar. Han lägger märke till detaljer, förbereder till exempel ett framträdande minutiöst och går sällan att beslå med tankefel. Slår dig förmodligen i TP.

Och även om han tycker möten är bortkastad tid, är han förmodligen en av de smartaste vid mötesbordet. Av medlemmarna i MENSA (som kräver ett IQ på ungefär 130 av sina medlemmar) är en majoritet introverta.

Jag är hyfsat extrovert. Det visar livet och det visar testet i Linus Jonkmans bok med all önskvärd tydlighet. Men jag har introverta drag. Jag kan tycka det är jobbigt att ringa telefonsamtal, att gå på stora fester och jag har ganska få vänner. Samtidigt älskar jag verkligen att stå på scenen, att möta människors blick, att få människor att lyssna och att berätta om mig själv.

Linus Jonkmans bok får mig att reflektera över hur jag förhållit mig till andra genom livet och göra det med introvert-extrovert-glasögon. Jag inser att jag själv blivit allt mer extrovert, ju mer jag släpper taget om rädslan för vad andra ska tänka.

Och kanske är det så att jag blivit mer extrovert för att världen har understött det beteendet. Vi lever fortfarande i de extrovertas tidevarv där den som skriker högst får mest uppmärksamhet.

En intressant grej i Linus Jonkmans bok är att han talar om den introverte som rätt reserverad, som inte berättar så mycket om sig själv och som håller inne med sina känslor. Som kan ha ett pokerfejs, men att det innanför den där slutna masken rör sig massor med tankar och känslor.

Trots det använder han sig själv som exempel boken igenom. En paradox. Samtidigt är det just detta, att Linus Jonkman vet vad han talar om och kan illustrera den introvertes dilemman, som höjer bokens trovärdighet.

Linus Jonkman menar att introverta personer har haft det motigt under en längre tid och att de ganska ofta blir missförstådda i en värld där arbetsgivare vill anställa ”sociala personer”.

Men han ser att de introverta nu är på väg att ta allt viktigare poster i världen. Att vi också behöver eftertänksamma personer. Ledare som Barack Obama, Fredrik Reinfeldt och Stefan Lövén kategoriserar författaren som introverta.

Introverta får också ökade möjligheter att nå ut, utan att behöva skrika högst eller klä sig i köttklänningar som Lady Gaga. Internet är en idealisk säljkanal för introverta som därmed kan bära ut sina idéer i världen utan att behöva höja sin röst.

Några exempel på skillnader mellan extroverta och introverta personer:

En extrovert person tänker gärna högt. Den introverte tänker först och agerar eller pratar sedan.

Den extroverte berättar om hur det känns och gråter offentligt. Den introverte vill inte besvära andra med sina känslor. Hen biter ihop – och kan för omvärlden framstå som känslokall.

Den extroverte blir snabbt uttråkad. Den introverte kan syssla länge med samma sak, hålla fokus och hamnar relativt lätt i flow.

Den extroverte vill få saker gjorda snabbt och målar med breda penseldrag. Ibland blir det fort och fel. Den introverte är uppmärksam på detaljer och kvalitetsavvikelser.

Den extroverte gillar att dra på äventyr, från en minut till en annan.  Den introverte gillar egentligen inte att resa och resor ska planläggas.

Då och då under läsningens gång fnittrar jag till. 
Det sker särskilt när jag ser skillnader mellan mitt eget sätt att handla och andras. 
Jag ler åt min egen otålighet, min vilja att ha snabba svar från andra och min förmåga att leverera material.

När jag läser den här boken får jag större förståelse för andras världar och det blir lättare också för mig att vila på hanen och vänta in den introverte – eller den introverta delen i mig.

Här är en uppmaning till introverta från Linus Jonkman:

”Fatta inte extroverta beslut bara för att världen är extrovert. Det gäller att hitta tillbaka till vår korkek. Aktiva val som dessa är det som jag ser som den tysta revolutionen. Denna revsolution innebär inte att skrika och slå i dörrar eller att stå på barrikader och bränna underkläder. Det handlar istället om att välja bort det som inte ligger för vår riktiga person. Jag har erkänt för mig själv att jag oftast hellre läser Batman i mjukisbyxor än får på gourmetmiddagar i kostym. Den tysta revolutionen handlar framför allt om att se introverta drag som önskvärda. Det är dags att se eftertänksamhet, självständighet och djupt fokus som goda egenskaper. Jag önskar en framtid där jag inte hittar artiklar om seriemördare när jag googlar introvert och där inte alla platsannonser för en social person."

Introvert är en riktigt läsvärd bok – förutom allt annat har Linus Jonkman en förmåga att leka med orden, det anar du av citatet ovan.

Go, Linus, go!

100% DU: Din relation till chock

När vi går i chock slutar vi känna. Vi blir som rådjuret som stannar till när fara hotar. Blixtstilla står det där i skogen. Det går knappt att ana dess andning. 
Det är som att vi fryser till is, för att det som händer oss är för jobbigt att känna.

Vi kan gå i chock när något händer för snabbt, för mycket och för hårt. 
Kroppen reagerar instinktivt med att stänga av, för att vi ska slippa känna. 
Det kan till och med vara så att minnet av ett trauma kan vara känslolöst. 
Att vi kan berätta om det, liksom med tonlös röst, som att det är något som inte rör oss.

Genom chock kapslar vi in smärtan. 
Chocken gör att vi slipper känna något. 
Det som utlöser chocken kan vara olika saker. 
Personer som blir utsatta för olika typer av våldsbrott kan hamna i chock, men det kan också vara annat. 
Vi kan gå i chock för att någon säger något som känns extremt hotfullt – och vissa människor är mer känsliga än andra.

Vi kan lagra chock i kroppen i åratal.  
I decennier. Rådjuret lagrar aldrig chock. Om du betraktar ett blixtstilla rådjur tillräckligt länge, kommer du att se att kroppen så småningom rister till. Då släpper råddjuret chocktillståndet och fortsätter sedan som förut. 
Skillnaden med oss människor är att vi sällan gör det.

När jag drabbas av chock känns det som att jag är förlamad. 
Jag kan ligga i sängen och det känns som att jag inte kan röra kroppen, 
inte minsta finger. 
När det är som värst kan jag inte ens tala. 
För att komma tillbaks till mig själv krävs att jag, eller en kärleksfull person i min närhet, ruskar mig varsamt till liv, tills chocken bryts. 
Jag lyckas allt oftare göra det eftersom jag vet vad som drabbar mig.

Ett annat sätt att hantera chock är faktiskt att du börjar skaka. 

Alltså att du står upp och med mjuka knän skakar din kropp. Det är bra om det känns som att du liksom blir skakad av kroppen, att det inte är ett görande. Du kan använda Oshos kundalinimeditation som ett instrument.

Charlotte är i chock

I tonåren var jag tillsammans med en kille som var lite av doktor Jekyll och mister Hyde. För det mesta var han hur gullig som helst. Men han hade en annan sida också. Han kunde bli rasande. Han kunde hota mig på olika sätt och ibland ta till våld. Rädslan för hans raseri kunde försätta mig i chock. Det hände att han anklagade mig för helt absurda saker och sedan kunde det urarta till raseri. Maximalt blev det en gång när han påstod att jag var intresserad av en kompis bror. På några sekunder gick han från kärleksfull till vansinnig och hela jag stannade upp och stod alldeles stilla för att inte reta honom ännu mer.

Men så gick han till attack. Han tog tag om min strupe och började trycka med båda händerna. Jag insåg att det inte längre var någon lek. Chocken bröts och jag gjorde motstånd och lyckades kasta honom ifrån mig.

Din läxa

När var du senast i ett chocktillstånd?

Censurerad

Så här känns det precis just nu.

I vilka situationer blir du censurerad?
Vad gör du då?
Hur känns det?

Tips emottages tacksamt.

Ge beröm – slösa med beröm

Jag sitter i centrum av rummet. Allas blickar är riktade mot mig.

Jag berättar en personlig historia. Så ska jag bli speglad.

– Du är modig, du är autentisk, du vågar vara sårbar, du har massor med energi, du har ett vackert leende, du ser djupare än många andra….

Tja och så fortsätter det. Berömmet flödar över mig. 
Jag möter alla blickarna. 
Jag suger åt mig berömmet och blir samtidigt gråtig. 
Det känns så stort och  sårbart att ta emot.

Ibland har jag som sport att le försöka få människor som ser sura ut att börja le. 
Det kan räcka med ett leende, ibland krävs en komplimang, ibland lockar några ord av medkänsla fram något slags leende i personen.

Det känns fantastiskt när jag på detta enkla sätt sprider lite glädje runt mig.

Ibland spontanger jag en komplimang. 
Jag ser någon med en jättesnygg klänning och går fram till personen och säger att jag gillar den. Och sen går jag min väg igen. 
Eller jag läser en text som jag gillar och skickar ett mejl till skribenten. 
Eller omfamnar någons stora hjärta på Facebook. 
Eller ser någon genom tårarna.

Det finns så många sätt att visa andra: Jag ser dig, jag uppskattar dig – och jag tänker att vi ibland i vår svenska kultur är lite snåla med den varan. 
Det är ofta lättare att lyfta fram kritik och tänka: 
”Men hen fattar ju ändå vad hen gjort bra.”

Det är också fint att kunna ta emot beröm – vilken slags beröm det än är. 
Oavsett om det handlar om vem du är, eller vad du gjort. 
Många skvätter undan beröm, för att det är jobbigt – eller känns fel att ta emot det.

– Asch den här gamla trasan… det hade vem som helst klarat… jag hade bara tur… då skulle du se hur jag ser ut på morgonen… du ser inte hela bilden… så du menar att jag brukar vara otrevlig annars?

Du känner säkert igen någon av de där svaren. 
Låt bli dem. 
Ta in berömmet – även om du inte känner igen dig i bilden en annan ger av dig. 
Hen kan se något som du själv eller blind för, eller inte riktigt vågar ta in.

Och testa att ta en dag – kanske rent av i dag – då du sprider beröm runt dig. 
Då du säger de vackra saker du tänker om andra. 
Men säg det från hjärtat. Säg det på riktigt. Bjud på det.

Njut sedan av effekten.

Nu kommer onani-appen för tjejer.

Kolla på bilden på den ursöta fittan.

Hon ska locka tjejer att onanera mera – för statistik visar att många med fittor onanerar sällan.

Kanske känns det konstigt med en app som ska stimulera lust och kåthet. Men varför inte?

Happy Playtime och deras speldesigner Tina Gong håller alltså på att utveckla en onani-app. Den finns ännu knappt i alfa-version – men om du vill kan du redan nu välja att få nyhetsbrev om appen från speltillverkaren.

Tina Brand vill bidra till att släppa skam och skuld kring onani och menar att ett sätt är att para ihop utbildning med lättsamma spel.

Hur ofta onanerar du? Skulle en lekfull app kunna locka dig att onanera mera?

I spelet kommer man att ge användarna ökad kunskap om kvinnans anatomi och lära ut olika onanitekniker genom minispel i spelet. Och i centrum för uppmärksamheten är den lilla figuren – den söta skära fitt-flickan.

– Vi har valt att skapa den figuren för att ändra synen på onani, förklarar Tina Gong för Ivan Kuo på Gamification.  Om man försöker lära ut onani på ett traditionellt sätt, blir det lätt alldeles för seriöst. Vi ger en kort demonstration av olika tekniker på varje nivå i spelet och sedan kan spelaren testa varje teknik på fitt-flickan. När varje nivå i spelet är avklarat så får fitt-flickan orgasm på ett roligt och knäppt sätt.

Tina hoppas att spelet kommer att bidra till att minska tabun kring kvinnors onani.

– Om spelarna kan ta fram spelet, spela det, skratta och dela det med sina vänner, då har man börjat göra något åt tabut kring kvinnors onani. Jag tror att det här lättsamma sättet, med en rolig figur, fitt-flickan, och att spela, kan göra det lättare att prata om onani.

Någon gång i sommar kan det bli möjligt att testa spelet i alfa-version.

Kul idé tycker jag, som redan prenumerar på nyhetsbrevet.

Sexsibilityfestival 2013 welcomes Ruby May

Ruby May is a gourgeous person, living in Berlin and teaching conscious kink.
And we are extremely happy that she is among the the workshop leaders at the sexsibility festival this summer.
– I would like to create a safe container and sacred space in order to explore and celebrate the full spectrum of our sexual desires, regardless of how taboo or politically incorrect they are, Ruby says.


Ruby works with sexuality because it is such a juicy and fertile resource and powerful gateway to connecting with the self and our deepest nature and truth and moving towards more balance and wholeness in life. It is endlessly mysterious and perplexing and above everything, fun, she thinks.

Ten years ago Ruby saw her first ever  burlesque performance almost 10 years ago. In that moment something happened:
– I was deeply touched to see something erotic, that was not exploitative or seedy, but was playful, creative and empowering. Until that point, everything in my outer world that I had been exposed to and conditioned by had been sex negative, and only my inner world had already taught me that sex was something sacred.
This experience inspired her to create her own business designing and selling burlesque and fetish costumes and go deeply into her own healing journey with sexuality, creating the foundation for the work with Conscious Kink she does now.
Rubt tells me that she always has been kinky:
– My sexuality has never really fit in a box, I have always been turned on by ‘odd’ things. And I suppose also a result of my inherent tendency to question everything, specifically the cultural norms and the taboos I am surrounded by. Kink, being particularly taboo was always particularly appealing. I don’t feel like I ever ‘chose’ it though. I started playing with it in my work, and there was such a high resonance in my clients to combine themes like power, humiliation, the forbidden and pain with arousal in a safe and sacred space, and it felt so strongly that the world really needs this that I just sort of continued and everything unfolded incredibly magically to allow me to put it out in the world, more and more.

She is drawn to many different approaches and angles and have collected some great tools for over these years, including working with Sexological bodywork, which emphasizes the importance of being erotically embodied and learning through deep somatic self-awareness, working with Tantra (she is greatly influenced by the teachings of John Hawken), Bio energetics and more recently constellation work.

Working with sexuality has changes Rubys life in mant weird and wonderful ways.
– I have been on a beautiful journey, deep into my own sexuality and wounds around it, and the insight and transformation I have received have rippled into many other parts of my life and continue to do so. If I had to summarize, I would just say I feel more integrated and at peace with all the parts that I am made of, and that my consciousness and understanding of myself, others and the world around us is significantly expanded.

Her work has given her the honour of witnessing many people in such intimate, vulnerable and beautiful ways. It has trained her to pay more attention and read and see people in more profound ways than she had previously done. It has given her endless opportunities to marvel at the complexities and mysteries of life, as after all - sex, desire, orgasm - these are, along with birth and death, some of life’s greatest mysteries!

So what insights would you like to share with the participants?
– I would like to share my insights, knowledge and experience in the role that cultural conditioning plays in our sexual development and the formation of erotic shadows. I would like to create a safe container and sacred space in order to explore and celebrate the full spectrum of our sexual desires, regardless of how taboo or politically incorrect they are. I would like to share what hidden treasures are in our erotic shadows, how much insight into our relationships with desire, intimacy and the feminine and masculine we can gain from examining them, how much creative energy that wants to flow through us can be released, by honouring them, how much more integration and self-love can be cultivated through meeting them…

Du har chans att göra en forskningsinsats - om sex och andlighet - ta den!

Hur är det nu - vilken slags upplevelser kan vi få av sex och vad kan dess upplevelser bidra till i våra liv?
Det vill Camilla Wahlsten veta mer om.
Det känns bra att det forskas inom detta område, så blir det svårare för dem som är skeptiska till exempelvis sexsibility, att hävda att det såna som jag talar om bara är flum.
Så bra att detta område börjar beforskas!


Carina Wahlsten pluggar psykologi och arbetar just nu med en uppsats om sex och andlighet.
Nu har hon behov av fler personer som besvarar hennes enkät - och du kanske är en av dem.
Hon har redan gjort en studie som hon beskriver så här:


"Relationen mellan sexualitet och andlighet har länge varit ett tabubelagt ämne inom såväl psykologin som i samhället i stort. Enligt aktuell forskning finns det dock anledning att trotsa denna motvilja. Syftet med studien var att undersöka om oandliga och andliga individer samt män och kvinnor skiljer sig åt vad gäller sexuell tillfredsställelse och sexuella behov samt effekten av mindfulness. Studien utfördes genom en delvis egenkonstruerad webbenkät för att mäta sexuell tillfredsställelse, andlighet och sexuella behov. Studien omfattade 213 deltagare varav 105 andliga, 76 män och 117 utövare av mindfulnessbaserade aktiviteter. Resultatet visade att andliga skattade högre på andlig sexuell tillfredsställelse samt andliga sexuella behov. Vidare värderade kvinnor generellt kvantitativa aspekter såsom tidpunkt för samlag och orgasmfrekvens samt fysisk tillfredsställelse högre än män. Deltagare som utövade mindfulness skattade högre på andlig sexuell tillfredsställelse samt upplevde mer närvarande sex. Deltagarnas kommentarer belyser en ännu sparsamt vetenskapligt utforskad dimension av sex vilket diskuteras."

(Och vid tillfälle ska jag skriva om den, men nu, handlar det alltså om att du kan bidra till forskningen.)

Och här är inbjudan till att själv delta:

Hej! Jag heter Carina Wahlsten och skriver magisteruppsats i psykologi vid högskolan gällande en viss typ av sexupplevelser. Enkäten nedan är ett försök att förstå detta fascinerande ämne. Jag skulle vara mycket tacksam om du deltar.  Att vara med är förstås frivilligt och anonymt.

https://docs.google.com/forms/d/1AQ_73pZbhcjDiWt1BZ9UvvtttyF3oea0-yvOUmAuvRA/viewform

Nu finns Ingen skam i kroppen hos e-bokhandlarna

Det tog lite tid, men nu finns Ingen skam i kroppen – frigördin sexuella kraft som e-bok.

Det finns en del justeringar, jämfört med de trycka upplagorna, för att göra den lite mer 2013.

En av justeringarna jag gjort är att lägga in ”hen” i boken.

I början av året gick jag igenom manuset till Ingen skam i kroppen, för tredje gången. Det är intressant att läsa ett material med något års mellanrum och se vad som hänt med det.

Den här gången valde jag att inte lägga till särskilt mycket. 
Boken var en färdig produkt för två år sedan – och ska jag skriva mer på temat skam och sex får det bli en ny bok. 
Men jag valde ändå att justera en del ordval. 
Jag ser att en del har hänt med mig sedan jag började skriva texten.

När jag skrev ursprungsmanus var jag noga med att försöka se till att den inte var traditionellt heteronormativ. Jag skrev alltid ”hon eller han” som partnerförslag till läsarens ”du”. Det kändes bra. För vem är jag att veta vem någon tänder på? Jag gjorde det också möjligt att läsa in relationer som innefattar fler än två personer, för att vara så inkluderande som jag kunde då.

Och när jag nu såg texten, kändes det naturligt att låta hen ersätta hon och han med hen. Texten flyter bättre och den blir mer tydligt inkluderande än tidigare – vilket känns bra.

Jag ser en del andra språkliga justeringar också. 
Jag har infört begreppen maskulin och feminin sexuell energi, för att göra det mer tydligt att alla kan ha delar av båda dessa. (Istället för att tala om manligt/kvinnligt.)

Och så har jag kunnat lägga in en rad klickbara länkar i boken – bland annat till egna Youtubeklipp. Längst bak i boken finns även smakprov ur andra böcker.

Dessutom kunde jag nu lägga in bilder i färg. Så inlagan är mer färgrik än de tryckta böckerna.

Roligt det här med produktutveckling!

Från det att inlagan var klar har det tagit tre månader till e-bokhandelsdiskarna. Det är en ny bransch och det har hakat upp sig på flera ställen längs vägen – men nu så, möter boken äntligen världen i den här formen.

Under en mellanperiod har boken gått att köpa via vårwebbshop – men nu finns den alltså också hos e-bokhandlarna. Det känns riktigt bra!

Det är viktigt att fira framgång... och njuta av den.

Oj, vad jag har - vad vi har - vuxit denna vår!

Jag sitter mitt emot Rasmus Carlsson i en två timmar lång screeningsession.

Vi ska avgöra om jag är motiverad nog att bli en del av hans Mastermindgrupp.

Närvaron är intensiv och jag kommer ur rummet med nya insikter. Det känns rätt skönt.

Fyra månader senare sitter jag tillsammans med Inga-LillLellky, Helena Roth, Wivan-Kristina Sandberg och Rasmus på Nyrups Osteria och summerar våren med gruppen.

Under vår framgångskonferens hinner det komma allt från skratt till tårar – precis som det blir när människor känner sig trygga med varandra.

Helena, Inga-Lill och Wivan.

Tänk dig följande: En liten grupp människor träffas på samma tid, på samma plats, varannan vecka under en termin. Syftet med gruppen är affärsutveckling. 
Till varje möte tar varje deltagare med sig varsin fråga. 
Syftet är att dela mig sig till varandra och att flera vet mer än en. 
Dessutom blir det ett sätt att få nya perspektiv och att det sker inom en trygg ram, där alla vet att de får ungefär lika mycket tid för sina egna frågor.

Ungefär så går det till i en Mastermindgrupp, ett koncept som är inspirerad av Napoleon Hill, han som för 75 år sedan skrev ”Think and grow rich”. (Han skrev urtypen för en självhjälpsbok, så där ett halvt sekel för de flesta andra.)

Vår grupp blev lite mindre än planerat. 
Det var vi fyra och så med Rasmus som samtalsledare. 
Vi har hunnit stöta och blöta massor med frågor som rör affärsutveckling. 
Men vad som också hänt är att vi gått djupare. 

Wivan-Kristina Sandberg.

Att vi mött de stora livsfrågorna. 
Att de yttre frågorna ibland försvunnit, för att livsfrågorna blivit viktigare. 
Att ställa frågor om livet blir mer personligt och skapar rum för personlig växt och det är en av de viktigaste sakerna vi gjort de tre timmarna varannan vecka.

Det har också varit väldigt inspirerande att se att någon annans fråga kan ge svaret till egna frågor.

Det har också varit så fantastiskt att se vilken kompetens som finns i en så liten grupp. Att se var och en lyfta med sina affärsidéer, ta nya steg i sin business – och dessutom som människor.
Det blir nästan magiskt.

Frukost á la Wivan.

Wivan-Kristina som skapat varumärket Green Boost och nu börjar frälsa världen med smothiesar och läcker nyttig vegetarisk mat.

Helena Roth som vill förändra världen, bidra med sina tankespjärn och som använder konceptet Skolvåren som ett konkret sätt att göra det.

Inga-Lill Lellky som har gått all in i det fantastiska projektet Cancerkompisar, som handlar om att stötta anhöriga till personer som har eller har haft cancer.

Och så jag då, som nu vet att jag ska föreläsa mer… att jag ska tala påklätt om sexualitet och visa världen att jag är 100% Charlotte.

Parallellt med oss har givetvis maestro, vår supercoach Rasmus Carlsson utvecklats i rollen som coach. En man som ser vad tankens makt kan innebära, som litar allt mer på sin intuitiva förmåga och som med sina enkla – och ibland burdusa – frågor – lockar fram de sanna svaren hos dem han coachar.

Så vi valde att avsluta våren med en dygnskonferens på Nyrups Osteria. 
I nedtaggat tempo och med plats för njutning av lokala ostar, den fantastiska naturen runt Nyrup (en variant av paradiset) och så, för min och Wivans del, ett sent kvällsdopp i den nästan brännheta bubbelpoolen.

Och jag känner att jag tagit fler steg närmare den vision jag såg för mig i mitt allra första coachingsamtal med Rasmus, när jag ännu inte hade någon aning om vad en Mastermindgrupp kan innebära.

Nyrup - paradisiskt.