Fortsätt prata om det...

Det går alltid att säga: Vi måste prata om det.

Jag fortsätter att läsa om att prata om det, alltså om att prata om den gråzon inom sexualiteten som ligger nära övergrepp, där killar (eller tjejer) gör för mycket, där de fortsätter att ha sex eller ser till att det blir sex och den andra parten inte säger ett tydligt nej, men efteråt känner sig utnyttjad.
Anders Kilander skriver bland annat så här i DN:


"Jag har legat för att det förväntats av mig. Jag har legat för att det var länge sedan hon ville. För att om jag inte gör det nu så kommer hon inte att våga eller vilja ta initiativet igen. Jag har själv lirkat och trugat för att få som jag vill. Jag har fortsatt ligga trots att jag varit för öm eftersom det är min plikt som man att se till att hon kommer. Jag har försökt stoppa ett samlag men bevekats av ett ’Nej, fortsätt. Sluta inte.’ Jag kan inte påstå att jag alltid tyckt att de här situationerna varit obehagliga eller ens obekväma. Men några av dom har varit det. Och jag har nästan aldrig pratat om det efteråt.


Jag tror att jag har blivit mycket bättre på det här. Att jag blivit mer lyhörd för vad jag och andra verkligen vill. Men jag skriver ändå. Jag skriver eftersom jag själv vet att vem som blir för­övare och vem som blir offer inte sitter i generna. Det har faktiskt inte med kön att göra alls. Det handlar enbart om hur vi ser på varandras sexualitet. Hur vi ser på vår egen. Vill vi göra det bättre för oss alla så finns bara en enda lösning. Vi måste prata om det.”


Och jag känner mer och mer att det är så viktigt att verkligen prata om det. Men också att prata om just det som Anders talar om (alltså inte bara om risken att känna sig som en förövare, att riskera att gå över någons gränser etc). Alltså att tala om: Vilka förväntningar har vi på varandra när det gäller sex? Vad är okej för mig? Vad längtar jag efter? Vad tänder jag på?


Det är viktigt att tala om de här sakerna. För jag tror att en del av det som händer inte är illa ment. Den ena känner sig obekväm i en situation, men säger inget, visar inget och den andra tror att allt är okej och blir sedan sedd som en förövare. Båda har ett ansvar.  Och hur gärna än vill det så är större delen av mänskligheten inga tankeläsare. Det går inte alltid att känna in vad den andra vill och inte vill. Det är ju så mycket lättare att (efteråt) skuldbelägga någon för något som har känts fel... eller känts lite fel... eller har känts helt åt helvete...


Jag har haft sex som jag inte borde ha haft, där jag gått över mina gränser, men det har - i nästan alla fall (bortsett ifrån en våldtäkt) varit situationer där jag har låtit det ske, där jag till och med ibland tänkt att det är bäst det som sker, och det har varit på mitt ansvar. Jag kan inte skylla det på någon annan och inte på mannen som jag inte ens antytt något för.
Jag har också varit med om att säga nej, jag vill inte, detta känns inte bra... och om jag har känt bristande respekt har jag gått därifrån. Det är också en möjlighet.


Träna på att sätta gränser. Jag gjorde en bra övning på det temat i somras. Du kan läsa mer om det här.
Och du, ta hand om dej och se till att ha glädjefyllt sex i år! Och om du nu väljer att ha sex för att det känns som att du borde... se på dina bevekelsegrunder? Varför går du i så fall den typen av val?