Känn ditt nej.

Nej!

Nej, jag vill inte.

Respektera mitt nej!

Den snabbaste och enklaste vägen till ditt ja, går faktiskt via att känna och uttrycka ditt nej.

Jag är nyss hemkommen från Sexsibilityfestivalen på Skeppsudden, där jag, förutom att leda en egen workshop med Alexander, också var med på flera intressanta workshoppar.

Som det där med att kunna säga nej, med Calle och Jennie Rehbinder.

Hur ofta har jag inte känt ett nej inom mig, men ändå inte kunnat säga det? Hur ofta har jag sagt ja för att vara snäll mot andra? Hur många gånger har mitt nej varit så otydligt så att andra inte har uppfattat det? Frågorna är verkligen värda att reflektera över.

Jag har under de senaste åren kommit fram till att jag har haft väldigt svårt att säga nej. Att jag gjort saker mer eller mindre emot min vilja, för att andra har varit viktigare än jag. Det innebär att jag vid många tillfällen har lämnat eller svikit mig själv. Som om andra människor är viktigare än jag. Som om det är viktigare att bli accepterad och omtyckt av andra. Eller uttryckt på ett annat sätt, att jag varit så rädd att bli lämnad, att någon inte ska gilla mig eller tycka att jag är dum, att det har varit lättare att säga okej, än att säga mitt nej. Och hur ska någon veta vad jag vill eller inte vill när jag inte signalerar det? Hur ska någon kunna säkert veta om de passerar mina gränser om jag inte markerar dem tydligt?

Jag antar att jag inte är ensam om detta, om att vara ”för snäll”. 

I Calles och Jennies workshop fick vi träna på att säga nej på ett väldigt handfast sätt. Ett av stegen i strukturen var att halva gruppen hade ögonbindlar. Den andra halvan gick runt i rummet och rörde vid de blinda. När de blinda kände beröring skulle de säga nej på ett tydligt sätt och de som rörde vid dem skulle respektera detta nej.

Strukturen var i flera steg och i varje steg fick vi träna på fler sätt att visa ett nej och även hur vi kunde träna på att göra nejet väldigt tydligt. Vid ett tillfälle kunde jag känna hur hela jag var aktiverad. Jag beredd på beröring och adrenalinet pumpade och det var inte en jävel som skulle passera mina gränser. Och efteråt kommenterade flera att mitt nej var väldigt tydligt. 

Och när jag var den aktive och gick runt så kunde jag konstatera att mina vänners nej var av väldigt blandad kvalitet. Somliga var urtydliga, andra nästan inte märkbara. Det var också väldigt skönt att få ett tydligt nej.

Jag tänker så här. Umgås jag med någon som jag vet kommer att säga nej, stopp eller nu räcker det när jag kommit för nära (med ord, kropp, ämnesval eller vad det nu kan vara) då kan jag känna mig trygg. Då vet jag att jag inte riskerar att passera hans eller hennes gränser. Men när jag möter någon som är väldigt velig, blir jag också försiktigare, förmodligen onödigt försiktig, för att signalerna är så otydliga.

För mig är det oerhört viktigt att känna mina gränser och att kunna säga – och visa – mitt nej. Det gör samtidigt att det är lättare att hitta mitt ja. Genom att säga nej kan jag möta världen på ett mycket friare sätt. Och jag tror att många kvinnor behöver då tillgång till de där tre bokstäverna.

På sexsibilityfestivalen är närhet, sensualitet och sexualitet i blickfånget. I just denna övning handlade det om ja eller nej till beröring. Men detta, de tydliga gränserna, kan överföras till alla andra områden. Jag har fått tillfälle att reflektera över i vilka situationer där jag har svårt att säga nej, kanske för att jag är rädd för konsekvenserna. Vad händer om jag säger nej till en kund? Vad händer om jag inte har tid att lyssna på en vän? Min insikt är att det är bra för alla om jag är tydlig också där, även om det kanske är lättare att börja tänka en massa… om, jag gör si så händer så…

Så jag ska fortsätta träna på att känna mitt nej… så att mitt jag blir ännu tydligare. För mig själv och för andra.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer