charlottecronquist

Dödsbud. Men i mitt minne lever Bert Willborg.

Blogger bråkar, jag lyckas inte lägga till nya bilder. Har du bilder på Bert, skicka gärna till mig Charlotte@lustochliv.se Jag minns v...

Blogger bråkar, jag lyckas inte lägga till nya bilder. Har du bilder på Bert, skicka gärna till mig Charlotte@lustochliv.se


Jag minns vi satt i pojkrummet i Granen, var det väl.
Bert satt där med sin vänstersträngade gitarr.
Jag tittade fascinerat på hans händer, med långa naglar på den ena handen.

Jag läste på Facebook i går att Bert Willborg är död. En gång för länge sedan trampade vi samma vägar, gick runt samma bruk, gick i samma skola. Långshyttan var vår gemensamma livsluft.
 Det är som att hans död påminner mig om 1970-talet, för det var då vi verkligen kände varandra. På den tiden då jag var Lotta Frick.

Han gick några klasser över mig och min mamma var nog hans klassföreståndare. Åtminstone hade hon honom i svenska och kanske i en del andra ämnen. De där 56:orna var jag nog till en början lite rädd för. Vad kunde sådana som Jykke och Jari ställa till med?
Bert var inte som andra. Han gick sin egen väg. På något sätt kände han alla, men ändå lät han sig inte präglas av Långshyttan.

Det här är inte Berts löp, men hade kunnat vara det...

Jag minns han kunde sitta hemma hos oss i den stora ingenjörsvillan på Björka som tonåring och prata med mamma och pappa. På andra sidan vår stora häck skymtade Granen där han bodde med sin familj i en tvårummare – som de allra flesta familjer vid den tiden. Jag minns hur hans föräldrar såg ut och jag minns två av hans bröder, Lars som var född 1957 och Krister född 1950 (men han var ju en annan generation…)

Bert fanns med vid några viktiga episoder i mitt liv. Som första gången jag blev riktigt full. Det var utanför ungdomsgården i Långshyttan. Min första pojkvän, som också hette Lars, hade gjort slut (för att bli ihop med min bästa kompis Pia, men den detaljen visste jag inte just då). Jag blev förtvivlad. Där utanför i vårkvällen stod Jorma som hade snott hemgjort vin i någon av hyreshuskällarnas förråd och jag halsade vin ur flaskan. Det var som att jag ville döva smärtan av att ha blivit lämnad. Jag halsade två gånger och andra gången blev kroppen nästan lealös, jag kunde knappt stå på benen.

Bert förstod att det inte var så lyckat att jag var kvar vid ungdomsgården. Han och en kille ledde mig hem till Robert, som typ alltid hade föräldrafritt. Jag minns att jag skrek Lars hela vägen och hur de stöttade mig i den råkalla vårkvällen. Och så fick jag en blackout och vaknar till i mammas och pappas bil några timmar senare. Men det är en annan historia.

Alltså Bert fanns där flera gånger. Han var omtänksam, han brydde sig. Han tyckte nog om mig, fast han var flera år äldre.

Så började han med journalistik. Som jag minns det var han lokalkorrspondent åt Södra Dalarnes tidning redan på högstadiet. Och han var inte den som bara skrev om s-föreningens möten eller orienteringsföreningens medaljregn. Nej han tog reda på fakta. Han fick med lackmuspapper i ån som gick från Verket ner till Amungen och kunde se att ph-värdet inte var vad det skulle. Han var nog tidigt fruktad av brukschefen Otto.

Han var en otrolig fixare, Bert. Mamma var hans fransklärare och Bert ordnade en resa till Paris för sig och sina klasskompisar, till ett väldigt förmånligt pris.

Mamma, Thomas och jag flög ner med dem, de var nog ett tiotal hormonstinna långshyttebor – och jag tror att de flesta av dem knappt hade varit utanför Sveriges gränser tidigare. Det fanns ett kärlekspar med också… vilket ställde till en del svartsjukescener, minns jag. 

Pappa kom efter i bil och vi gjorde Paris tillsammans. Det var så spännande att få vara med de där tre år äldre tjejerna och killarna och i självklart centrum stod Bert, som hade ordnat allting.

Minns att vi brukade äta på en lunchrestaurang för sju francs, en trerätterslunch där vin eller vatten ingick och det var billigt redan då. På den tiden var Bert försiktig i maten. Han åt nog entrecote varje lunch. (Jag testade shish kebab med harissa och det var en minst sagt brännande upplevelse.)
Sen försvann Bert till Stockholm, blev rekryterad till Aftonbladet som rekordung. Ledde ständigt byline-ligan (den som skrev flest artiklar) i tävlan med Magnus Janson och Jan-Olov Andersson.
Jag började journalisthögskolan, jobbade en del på Aftonbladet, träffade Bert en del där, en del på Café Opera som var hans stamhak under åren innan han blev korre i New York, vi åt middag tillsammans då och då.

Det var så skönt med Bert. Det kunde gå år mellan kontakterna. Men när vi träffades eller talades vid så var det för mig alltid som igår. För mig blev Bert aldrig någon MTG-direktör. 

För mig var Bert alltid den där killen som ställde upp och hjälpte mig som ung. Som såg mig. Och han var verkligen en fascinerande kille. Trots att han lika gärna hade kunnat bli en av de där killarna som stannade kvar och gjorde sin plikt i Verket, valde han ständigt sitt eget liv. Och Bert han nog med flera gånger mer än många gör, även om de lever i hundra år och inte i 55 som Bert.

Sista gången jag pratade med Bert var för ett par år sedan, då jag arbetade med ett bokprojekt som senare havererade. Han gav mig goda och insiktsfulla råd – och han kollade av hur det är med mamma och pappa. 

Jag kan fortfarande se honom sitta där med sin vänstersträngade gitarr, i pojkrummet i Granen. Det rum som blev alldeles för trångt för dig. Bert, du behövde hela världen som lekplats – och världen tog till slut emot dig.
Namaste!

PS: Jan-Olov Andersson (Aftonbladet) skriver fint om Bert här.



, , , , , ,

Related

vän 2762020512264882574

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Ja, det är med sorg i hjärtat man försöker fatta att Bert är borta. Kommer oxå ihåg honom när han satt och  klinkade på sin gitarr...Jag har för mig att Bert och jag döptes på samma dag. Han ringde till mig för ca 2-3 år sedan. Så trevligt. Vi gick ju i samma klass......Ja, han tog chansen att göra något annat än att stanna kvar och jobba i verket......Hoppas han har det bra på sin resa och nu slipper han ha ont och lida mer. Det du har skrivit var mycket bra och vackert....Kram

    SvaraRadera
  2. Å, tack Charlotte, (Lotta) för dessa fina minnesord. Tack för din enastående förmåga att forma orden. Kram från Pia

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item