Det här gnölandet.

Hur lätt är det inte hänt att vi gnölar på saker ting. 

Saker som inte riktigt går som det ska, regnet som blöter ner våra kläder, andras beslut som får konsekvenser på oss. 

Jag tränar på att låta gnölandet skölja av mig. 

Att inte anfäktas av det. 

Att inte låta det gå in under huden. 

Men det är inte lätt. 

Och att gnöla mindre själv.

(Paradox: du kan välja att kategorisera det här blogginlägget som gnölande! Välj själv!)

Den första september klev Stella och jag in i en grisfri zon. Vi har bestämt oss för att leva mer hållbart och ett av våra steg är att avstå från gris. Vi gillar den här planeten.

När jag fattade det beslutet tänkte jag flintastek och fläskkotlett. Och i de fallen kändes det inte ens som att avstå. Det kändes som att slippa. 

Så kom jag på en tillställning med parmaskinka och andra italienska charkuterier med gris som bas och då kändes beslutet lite mer som att avstå från något. Och jag avstod. 

Och i helgen på hotell i Umeå gick jag fram emot det småvarma, såg prinskorvarna och baconskivorna… och kom på: Javisst, jag får äta något annat. Då var min hjärna lite inställd på just att frossa i bacon och prinskorv, men det var ju bara att byta spår, så avståendet kändes inte särskilt jobbigt. 

I går tittade maken in i frysen. Där fanns så klart en massa gris. Och han började gnöla med mig om mitt grisbeslut. Jag ska inte gå in på detaljerna, men summan av kardemumman var att gnölandet gav mig skuldkänslor. 

Och sedan dess har jag fått möjligheten att reflektera över och meditera över vad gnölande och projicerande gör med mig. Det skapar en slags inre förvirring, en inre osäkerhet. 

En av mina inre röster säger: Men Charlotte, ät gris då, så slipper du gnölande och dåligt samvete. Det är den rösten som tidigare har överröstat alla de andra. Alltså den som säger att det bästa är att göra som andra tänker eller tycker för att få frid, eller för att slippa tjafs eller för att det andra tycker och tänker helt enkelt är viktigare än det jag tänker själv. 

Och när jag sitter där med mig själv, så hör jag den där andra rösten. Den röst som varken vill gnöla tillbaka eller som vill tjafsa. Den röst som säger till mig att helt enkelt följa min väg och skaka av mig vad andra kan tänkas tycka om mig. Jag har rösten och jag tycker om dess budskap. Det känns sant för mig. Det är viktigare för mig att följa min väg än att så att säga vara inställsam mot andra. 

Jag behöver lära mig att jag är den viktigaste i mitt liv och att jag har rätt att fatta beslut som rör mig själv alldeles självständigt. 

Till exempel om vad jag väljer att stoppa i mig. Jag väljer själv om jag ska äta ekologiskt, om jag ska tänka hållbarhet, vad jag ska dricka, vilka gifter jag vill använda. 

Det har egentligen ingen annan med att göra. 

Och jag inser att min impuls fortfarande är att kompromissa. 

Att ”inte göra någon ledsen eller irriterad”. Och samtidigt vet jag ju att var och en av oss väljer vad vi ska känna, vad vi ska irritera oss över och vad vi ska gnöla om. 

Och som Little Grandmother brukar säga: ”Vad andra tycker om dig har du inte med att göra.” 

Och don Miguel Ruiz (och en massa andra kvinnor och män) uttrycker något liknande. 

Se till att det inte är så lätt att såra dig. 

Varför tillåta dig att såras av att någon annan tycker att du borde handla, tänka eller känna på något visst sätt. 

Det är deras business. 

Var sak på sin plats och Gustav i fåtöljen, liksom. 

Puss världen! 

Nu ska jag träna på ett gnölfritt liv. 

Jag kommer att misslyckas massor med gånger. 

Det är helt okej.