Är det så här vi väljer att springa runt i skamhjulet? Skam kan ha många ansikten. Det inser jag allt mer. Ganska ofta har vi int...
|
Är det så här vi väljer att springa runt i skamhjulet? |
Skam kan ha många ansikten.
Det inser jag allt mer.
Ganska ofta har vi inte identifierat den känslan,
det är bara något som inte riktigt stämmer.
Det kändes så bra.
Och jag talade om min bok och om skammen och den där känslan av att bli ihoptryckt, att bli mindre, medan lusten kan få oss att expandera.
Tittar jag närmare på det (och det gör jag ofta) så ser jag att de där återhållande krafterna nästlar sig in lite här och var. Även om jag i förstone inte väljer att definiera det som just skam.
Jägerfelds bok berörde mig djupt. Kanske är det den där smygande känslan av både att vara ensam och övergiven och att något inte riktigt stämmer som fångar mig. Kanske är det oförmågan att kommunicera. Kanske är det smygande och viskandet? Kanske är det de dramatiska konsekvenserna?
I centrum står 17-åriga Maja som bor med sin pappa och är hos mamma varannan helg. Och mamman har alltid varit lite udde. Lite bortom. Men Maja har inte förstått varför.
Så blir det klart vad det rör sig (läs boken för detaljer) och Maja tar sig till mamman, för att visa sin kärlek.
Mamman ville inte att dottern ska se henne så här.
Inte här och inte så här.
Och jag inser att en av de känslor som mamman känner… och senare dottern känner är just skam.
Här är en belysande sekvens:
Jag tog ett steg framåt, närmade mig henne långsamt, som man närmar sig ett skyggt djur.
Det är ju jag, ville jag säga. Jag, Maja. Du skrev att du kunde vara helt avslappand med mig. Bara med mig. Minns du?
Men jag sa inget.
Ingenting.
Hon såg upp mot mig, blicken kall.
Rädd?
– Du måste gå. Du ska inte vara här. Det är fel.
Jag stod kvar.
Men så hennes röst. Oväntat stark som om den kom någon annanstans ifrån. Som ur en högtalare i taket. Rörde sig ens munnen?
– GÅ!
Det här med att inte vilja bli sedd i en situation som mamman anser vara fel… För mig är det skam. Att visa upp en friserad och tillrättalagad bild av sig själv… det är skam.
Det är som att skammen gör att vi inte tror vår omgivning om att klara sanningen. Och då vill vi ta kontroll över situationen och visa upp de delar av oss själva som vi tror att andra kan klara… eller som inte leder till mera skam.
För om jag visar upp hela mig… och du börjar skämmas… så kanske jag skäms för att jag har försatt dig i en situation då du börjar skämmas.
Det är som att det finns ett skamhjul som vi ofta, omedvetet, springer runt i. En del av det kan handla om missriktad hänsyn och en annan del en rädsla av att bli dömd.
”The road to hell is paved with good intentions”.
Och jag tänker att livet skulle vara så mycket enklare om vi släppte på de där spelen.
Om vi säger som det är.
Om vi slutar ta ansvar för vad andra kan tänkas tycka eller känna.
Om vi bara är.
Om vi släpper kontrollen och slutar bry oss så mycket om vad andra tycker om oss.
Så skönt det vore.
Så lever jag allt mer, även om jag inte har nått ända fram.
Jag brukar inleda mina föreläsningar med den retoriska frågan:
Har jag ingen skam i kroppen?
Jovisst har jag det.
Men det är betydligt mindre nu än innan jag skrev boken, innan jag började söka svaret på frågan Vem är jag och innan jag började tycka om mig själv.
Puss världen!
Tack för igår! Lyssnade på dig i Lund. Spännande och skrämmande. Hur vi sitter fast i livsmönster som egentligen inte är vi utan påhängda av föräldrar och omgivningen.
SvaraRaderaBeundrar människor som du som vågar ta steget, som har mod och styrka att bryta, för att hitta sitt eget jag.
Ha dé gott
Cecilie
Tack snälla du! Jag blir så glad när jag når fram och sår lite tankefrön.
SvaraRaderaAllt gott
Charlotte