I tantra möter du dig själv: ”No mud, no lotus”
Jag har ett favorittalesätt när det gäller tantra och det är ”no mud, no lotus”.
Det går att tolka på flera nivåer. Du behöver ta med hela dig själv, för att blomma ut i tantra, är en.
Och för att göra det behöver du möta dig själv, även din smutsiga byk, dina skuggsidor.
Belöningen kan bli fantastisk - för när du är öppen för vem du är, när du accepterar dig själv, då är det också lättare att ta emot den kärlek som strömmar från andra.
I många andliga traditioner finns en idé om att nå någonstans bortom kroppen, som ibland ses som syndig och dålig på olika sätt. Tanken är att individen ska rikta sig uppåt, mot något större, och nå något slags frälsning eller andligt djup. Man ska sträva uppåt, mot ljuset.
Jag ser för mig en människa som liksom hänger i luften i sin strävan att nå himlen, universum och något slags gudomligt ljus. Men utan förankring vid marken, vid jorden, vid kroppen, kanske inget händer?
Oavsett hur du ser på livet - som att du lever och sedan helt enkelt dör, eller om du tror att vi ingår i ett kretslopp - så befinner du dig i livet nu och har en kropp. Därför är kroppen viktig och dina upplevelser i kroppen.
Tantra är så generöst, där finns en uttalad idé om att vi kan ta med oss allt, för att nå dit vi vill. Så tantra bejakar både kroppen och något slags andlighet.
Det no mud, no lotus, säger är att det räcker inte att sträcka dig mot himlen, precis som en blomma behöver du också ha kontakt med jorden, smutsen, leran, för att kunna växa. En blomma kräver näring för att blomma.
I nyandliga kretsar har jag mött många som talar varmt om ljuset, att finna sitt inre ljus, och mindre om att också titta närmare på skuggorna, de delar av oss själva vi inte så gärna vill låtsas om, eller komma i kontakt med.
Men för att kunna växa ordentligt, för att så att säga blomma som hela du, är det också viktigt att gräva i skiten, att se närmare på smärtan, att uppleva skammen, att se se sig själv utan skygglappar. Den delen av den inre resan, den ner i mörkret, ner i myllan, kan vara plågsam, smärtsam och svår både att ta sig igenom och att acceptera.
I ungefär 25 år har jag rest inåt. Jag har mött trauman och smärta, jag har mött rädsla och skam, och den resan har lett till att jag i dag är mycket tryggare i mig själv och jag har gått från ett slags självhat till självacceptans (även om jag ibland trillar dit och ”trampar” på mig själv en stund.
För mig är tantra i hög grad ett sätt att leva och ger en möjlighet att leva mer. När jag är snällare mot mig själv så expanderar jag, jag tar plats i mig själv och i världen.
Så när du möter tantra har du möjlighet att möta dig själv, på många sätt. Ett av de områden i livet som är förknippad med starka känslor är relationer i allmänhet och kärleksrelationer i synnerhet. Det är ett av skälen till att det går att växa genom tantra. Du möter dig själv och för lättare att möta andra. När du blir tydligare för dig själv kan du också bli tydligare för andra. Och när du är mindre rädd för att visa dig som du är, öppnar du mer både för att ge och ta emot kärlek.
Ganska tidigt på min inre resa blev det tydligt för mig att jag gör den inte bara för mig själv, utan också för att bidra med något till världen. För mig handlar mitt bidrag om kärlek - på många sätt.
Hur ska du ta ett första - eller ett nästa - steg - för att bli en blommande lotusblomma? Tar du steget nu, eller i morgon? Vad lockar dig?
