Men tänk om det är okej att släppa taget! Magin som kan uppstå i en session.
Jag kämpar, försöker hitta intentionen, misslyckas och släpper taget.
Så är ögonblicket där, jag sitter som klient och möter kvinnan som ska ge mig en behandling och då är det självklart vad det ska handla om.
Och svaret är nästan skrattretande enkelt.
Det finns så många idéer om hur saker ska gå till, vad som är den rätta vägen, vad som kan leda till resultat. Jag minns en gång när jag skulle få en session med beröring och terapeuten krävde en intention. Den gången blev den: ”Jag vill uppleva att jag verkligen är 100% Charlotte”. Så blev det också. Med den sessionen insåg jag att jag behövde göra stora förändringar i mitt liv för att liksom träda in i 100% Charlotte.
Det har gått många år sedan dess.
Då och då tar jag sessioner eller behandlingar, för också jag som erbjuder de tjänsterna till andra, behöver påfyllning ibland. Det är verkligen bra för mig att vara klient – för det påminner mig om hur det kan vara i den rollen.
Då möter jag också många föreställningar om hur något ska gå till. I tantrakretsar är det mycket vanligt att man startar med att sätta en intention med sessionen, massagen eller vad det nu är som erbjuds. Intentionen kan till exempel vara att slappna av, att känna njutning, att vara i stunden, att släppa taget, eller att tillåta alla känslor som beröringen skapar.
Men ibland kan det kännas pressande att hitta en intention.
När jag beställde den här sessionen för några veckor sedan gjorde jag det intuitivt. Jag upplevde inga särskilda bekymmer i mitt liv, inget som behöver rättas till, inget trauma som ploppat upp, ingen tydlig längtan efter att njuta. Det var min nyfikenhet och lekfullhet – och kanske mitt hjärta som lett mig till att göra det.
På natten innan det var dags låg jag ändå och tänkte på det. ”Nu betalar jag mycket pengar för en session, vad vill jag ha ut av den?” Jag blev svaret skyldig.
Men så sker det där magiska, att syftet med sessionen föds i ögonblicket och i mötet med den som ger sessionen. Alldeles innan den började hade jag kommit i kontakt med känslan av att vara för mycket, med känslor av skam och en bubblande ilska kring känslan av att inte ha rätt att vara jag. I mitt fall är det förnimmelser som går långt tillbaka i tiden och det som känns just nu, upplever jag mer som skräp som dröjt sig kvar och som det är möjligt att möta ännu en gång, på en annan nivå, ur ett annat perspektiv.
När jag möter hennes blick kommer mina tårar. Jag blir för en stund en liten flicka som känner mig otrygg. En flicka som tror att hon måste ta allt ansvar, men att ingen – ingen – finns där om hon verkligen behöver det. En liten flicka som är övertygad om att hon måste köpa sig kärlek och en plats i flocken genom att ge – men utan tilliten att hon ska få något tillbaka.
En liten stund senare ligger jag i hennes famn, vaggas som en liten flicka. Jag gråter som ett litet barn och känner hur kroppen lugnar sig. Jag litar på henne, på att hon finns där och på att det finns människor i världen jag kan lita på. Att det går att lita på andra.
Än en gång blir jag varse hur jag redan som barn satte upp ett inre varningssystem, som gjorde att jag ständigt var rädd, spänd och beredd på fara. Det skapade självklart en spänning i min fysiska kropp, som förmodligen ledde till mängder av låsningar och blockeringar.
Nu var det dags att släppa ännu ett lager av dem, göra kroppen lite lättare, gör det möjligt för energin att flöda bättre och att inte fastna där smärtan föddes för så länge sedan.
Hon trycker bestämt och samtidigt stilla på några punkter på kroppen. Jag säger till så fort det gör lite ont (jag som brukar stå ut länge och sedan skrika när det blir för mycket). Jag förstår att det finns ett mjukare sätt. Och det är som att dessa delar av kroppen långsamt slappnar av – i trygghet.
Hon viskar ord till mig som känns klockrena. Det är som att jag i alla mina skepnader blir sedd och mött. Jag inser vad som skapar känslor av trygghet i mig och jag blir medveten om hur jag med andningen kan bidra till att få in mer energi i hela kroppen.
Jag blir också medveten om en av konsekvenserna av att vilja få kärlek från andra har fått. Rädslan att inte få något har gjort att jag ibland blir pushig, att jag tar för mig, trycker på så mycket att andra kan känna sig trängda och att det blir svårt för mig själv att ta emot.
Vi ligger på sidan och hon håller om mig. Hon ber mig möta hennes kropp, som vore det ett sexuellt möte. Jag juckar med mitt underliv mot hennes. Jag trycker mig hårt mot henne, som vore jag en man som penetrerar en kvinna. Hon visar hur min rörelse kan bli mer följsam, ge mer plats för både henne och mig, att det är möjligt att vara lite mer receptiv, på ett sett något mer passiv. Jag låter mina rörelser bli mjukare, jag känner ryggradens rörelse. Jag känner hennes kropp mer. Jag känner hur vi båda är i en mjuk och ändå sensuell space. Jag har lärt mig något nytt.
Jag ser kopplingen till tillit och trygghet. Att jag både har känt rädslor för att bli övergiven, utesluten och dö. Jag ser hur åren av mobbning, då jag verkligen levde nära det värstascenariot, har lett till att jag ibland har blivit för gåpåig, ”det är lika bra jag tar för mig nu, annars kanske jag inte får chansen igen”. Och när jag känner tillit, ja då kan jag slappna av.
Så den här gången behövdes ingen intention, den satte sig själv, där i mötet, när mina ögon började tåras. Ibland är det så enkelt.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
Ja. Ibland är det så enkelt. "Det svåra" med det är kanske att vara öppen och lyhörd för det enkla (som ofta kommer så där lite tyst och försynt på något vis, som den inre visa rösten. Sällan skriker den och går på med trummor och pukor inte.).
SvaraRaderaOch kanske är det bra att först träna sig på att verkligen sätta intentioner, så en inte alltid är som ett rö för vinden. Men just då var det klockrent att vänta in det. <3
RaderaHar aldrig någonsin varit med på en session av något slag. Har aldrig känt behovet. Men det kanske är just det, att jag inte har några intentioner och därför inte förstår vitsen. Kanske jag ska prova någon gång för att jag kan och se vad som händer. Nyfiken är jag ju!
SvaraRaderaVa nyfiken man blev på detta
SvaraRadera