Veckokrönika: Att älska stillheten i naturen i sällskap av kvinnor

Jag gissar att jag skulle kunna vara mamma till dem alla tre. Ändå är vi där som systrar och det känns så skönt.
Vi sitter på ett enkelt soldäck, solen gnistrar i vattnet, värmer huden och jag andas in doften av mellanskärgård.
En stilla naturnära helg, med samtal om livet och med massa plats för baravarande.
Lycka i all sin enkla självklarhet.


”Det är beviljat”, säger min mamma då och då. Det tolkar jag som att livet just nu har extra allt, som att nåden är där, som att det finns något större än mig, som bidrar till en stark känsla.

När jag sitter på skärgårdsön hör jag mammas ord i mina öron. Jag ser mig omkring. Det är verkligen beviljat. Jag drar in doften av Östersjön i min näsa, jag ser vita segel som fladdrar på fjärden, jag ser försommarträdens frodiga löv, jag lägger märke till hur bordet jag ställer kaffekoppen har åldrats värdigt av väder och vind, jag hör röster från väninnorna som omger mig, jag känner hur solen smeker min varma hud.

Jag tar helt enkelt in ögonblicket. Jag njuter av det. Jag känner fröjd.

Egentligen händer just ingenting. Jag sitter i en solstol, jag har en bok i famnen, jag blundrar lite då och då, jag klättrar på stenarna ner till stranden och doppar tårna i vattnets friskhet, jag småpratar, låter tankar komma och gå.

Ute på bryggan är det så vackert att det gör ont i hjärtat. Det är som att min lilla varelse har svårt att riktigt ta in det sköna i ögonblicket. Det för tillfället stilla vattnet. Knallblått. Jag vill föreviga ögonblicket. Tillsammans med en av vännerna poserar vi nakna på bryggan och låter smarttelefonen ta myriader av bilder där vi speglas mot havet och himlen.

Och visst är det också så, att jag, när jag i dag tittar på bilderna är där igen, med mina sinnen och njuter medan jag betraktar dem.

Det stilla och rika livet.

Det blir systerkramar, det blir samtal om livet, om sinnesförnimmelser, om rädslor, om lyckor, om det som känns viktigt i ögonblicket. Jag registrerar de känslor som vandrar igenom mig. Ett ögonblick av skam (pratade jag för mycket nu), ett ögonblick av genans (sa jag något opassande nu), ögonblick av längtan i hjärta och underliv (mannen är hundra mil bort och jag skulle gärna älska med honom i detta paradis), ögonblick av rädsla (tänk om skärgårdsbåten kommer för tidigt och jag missar den). En salig blandning som får finnas där, som jag noterar, som jag härbärgerar, utan att undertrycka, men samtidigt utan att drunkna i. Sinnesförnimmelser som också kan uttalas högt, för det finns en stark trygghet mellan oss. ”Just nu känner jag ett litet tryck över bröstet”. Det är så skönt att vara i den där ickedömande spejsen, där vi tillåter oss själva och varandra att vara fullt ut, i en slags stilla kärleksfullhet.

Framförallt är det kravfritt. Jag får göra det jag vill eller behöver. Vila när jag vill, hugga i när jag vill och jag märker att jag faktiskt tillåter mig att slappna av och bara njuta i vissa stunder. Det är så skönt.

Då och då är det saker som bubblar i mig, ord som vill sägas, tankar som jag vill förmedla. Ibland gör jag det, men andra gånger tränar jag på att bara ha dem för mig själv. Det är härligt att få plats med mycket bubbel i kroppen, mycket energi, utan att behöva pysa ut det snabbt. Så det var faktiskt en av de saker jag tränade på under den här fina stilla helgen. Att bära saker inom mig. Att se hur mycket energi jag kan hålla kvar. Det gick hyfsat bra det med.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer