Mannen som ville leva i en värld med enbart kvinnor. Och med honom själv som Guden.

Ibland möter jag dem, männen som har svårt att relatera till andra män.
Och som gärna omger sig med kvinnor.
Det är som att något i dem är vekt, kanske är det själva fundamentet?


Han sitter i cirkelns mitt. Allas blickar riktas mot honom. Han ska visa för gruppen att han står i sin kraft. Istället sitter han lite ihopsjunken och säger: ”Jag vill finnas där för kvinnor, jag vill läka deras sår”.

En ledare tittare vänligt på honom och säger: ”Du kanske ska börja med att läka dina egna”?

Den där bilden har etsat sig fast. En man som vill så mycket med andra, som vill bidra till andras växt, men som inte själv förmår stå i sin kraft. Det gör faktiskt ont i mig att se.

Genom mitt liv har jag mött män som skämts över att vara män, som älskat att vara män, som har stått i sin kraft, som tycks sakna kraft, jag har sett dem som möter blicken och dem vars blick viker undan. Jag har sett alla möjliga sorters män.

De män jag talar om här är, så vitt jag kan se, trygga i sin könsidentitet. De är nöjda med att vara just män. Men sedan är frågan hur de ser på världen runt sig, alla vi andra människor.

När jag samtalar med män som har svårt att möta min, en kvinnas, blick, skapar det osäkerhet i mig. Varför möter han inte min blick? Är det något fel på mig?

Nu har jag lärt mig att det ofta handlar om mannen, om hans relation till sig själv eller hans relation till kvinnor. Det är som att vissa män hyser något slags rädsla för kvinnor och därför inte vågar vila blicken där.

Men så finns det män som omfamnar kvinnor så till den milda grad att de nästan hoppar ur sitt kön. Som å ena sidan säger att de är män, men att de å andra sidan inte vill ha med andra män att göra. De som skulle älska att gå på kurs eller leda en grupp med enbart kvinnor. De som i sin fantasivärld vandrar runt bland enbart kvinnor. De som, hade de kraften, skulle ha knäppt med fingrarna för att trolla bort andra män.

Endel av dessa män har ytterligare ett drag. De har, vad jag kallar en cockerspanielblick. För samtidigt som de vill finnas där för kvinnor, vädjar de ofta om att bli sedda och accepterade av kvinnor. Det paradoxala är att de, när det passar dem, spelar en offerroll, där en kvinna finns i närheten. Det är som att de utstrålar "rädda mig".

Ibland tror dessa män att de har en magisk förmåga när det gäller kvinnor. Eftersom de i sin fantasi - och på nätet - tittar på kvinnor, möter kvinnor, drömmer om kvinnor - tror de också att de kan "förlösa" kvinnor, tack vare sitt intresse för kvinnan, och sitt inkännande av kvinnan.

Ett gemensamt drag jag upptäckt hos sådana män är att de kan ha fantasier att ha sex med unga kvinnor. Att vara den första älskaren för en ung flicka. Och logiken tycks vara ungefär den här: ”Jag står på kvinnans sida, jag känner in henne, alltså kan jag introducera henne till sex på ett sätt som vore bra för henne”.

Kombineras det med cockerspanielblicken är det förfärligt manipulativt.

Ärligt talat. Jag ryser. För mig finns det något i den där logiken som inte alls stämmer. Och som skrämmer skiten ur mig.

Det jag läser in är att en sådan man egentligen inte accepterar sig själv. Att han riktar sin uppmärksamhet bort från sig själv. Till någon han kan hjälpa. Tänk om det enklaste vore att han helt enkelt, för en liten stund, tittar sig i en helkroppsspegel och säger: "Jag älskar mig som jag är, jag älskar att vara man, jag älskar att ha bröder som kan stötta mig när jag behöver".

En värld med bara en man är en fantasivärld. Det är inte verkligt. Och både män och kvinnor (eller vad vi vill kalla oss) behöver bröder och systrar. Vi behöver stå vid varandras sida. Vi behöver prata med varandra, bry oss om varandra, vara kärleksfulla i relation till varandra.

Jag kan se ännu en dimension i detta med mannen som älskar kvinnor och som inte vill se andra män och det är en slags självförhärligande narcissism. Där finns en överdriven tro på den egna förmågan. Lite under ytan döljer sig tankar om att vara som en gud eller frälsare för andra.

Och samtidigt ser jag ensamheten hos de där männen. Hur är det att vara sig själv utan bröder?

Självklart är det härligt med män som älskar kvinnor. Extra härligt är det när mannen är trygg i sig själv, trygg i sin manlighet och känner sig trygg i relation till kvinnor. Det är fantastiskt att se män som går i mansgrupper, som kramar varandra, som vågar bli känslomässigt intima med varandra, som kan visa sårbarhet. Det är underbart med män som både kan hålla andra och själv bli hållen.

Kanske är det så att jag reagerar extra starkt på detta eftersom det tog så lång tid för mig att acceptera mig själv och att jag är kvinna. Länge var jag rädd för kvinnor. Jag hade en historia med bland annat mobbning. Så småningom insåg jag att jag också var rädd för att själv vara kvinna och att vara i mitt feminina. Så när jag började acceptera mig själv som jag är, minskade också rädslan för andra kvinnor.

Och jag tänker att det är en läkandets väg som även män kan gå. Det blir ju så mycket lättare att leva om en är i synk med sitt eget kön och andra som har samma kön. Och dessutom är det så väldigt mycket mer attraktivt.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer 

Behöver du coaching? Du kan möta mig eller vi kan ta det via Skype eller Zoom.