Jag lyssnar på en intervju i Värvet där Alexander Bard ifrågasätter tvåsamheten som norm. Han är inte den enda. Plötsligt är jag...
https://lustochliv.blogspot.com/2014/01/charlottes-veckokronika-2-utmana-normer.html
Jag lyssnar på en intervju i Värvet där Alexander Bard
ifrågasätter tvåsamheten som norm. Han är inte den enda.
Plötsligt är jag
omgiven av människor som undrar om den romantiska bilden av kärleken och
relationerna verkligen är den vi ska försöka leva upp till.
Är vi på väg in i ett nytt sätt att relatera till varandra?
Samtidigt upptäcker jag att jag är på väg att få vänner som
börjar kännas som en del av min familj. Det är som att jag är omgiven av nya
släkter, där vi skapar band till varandra som ibland känns starkare än en del
av de blodsband jag har.
Kanske är det så att det är dags att på allvar se över
normen om tvåsamheten och kärnfamiljen?
En ung man, strax under två år, springer omkring och ler mot
de omgivande vuxna. Han ber om sina föräldrars uppmärksamhet på ett tydligt
sätt. Samtidigt umgås han gärna med en större krets vuxna.
– Det känns som att barn är mer queer än vuxna och kan se
familjen som något större än mamma och pappa, reflekterar barnets far.
Jag möter klienter som börjat känna att tvåsamheten börjar
kännas som ett ok.
Klienter som längtar efter att ha öppnare relationer och
vill ha möjlighet att älska med fler än sin partner. Önskemål som både känns
vibrerande av liv och som skapar rädslor. Vad ska min partner säga?
Vad ska
mamma säga?
Kommer relationen att överleva den nya dynamiken?
Samtidigt möter jag vuxna personer som har lämnat
träningsäktenskapen bakom om sig och nu, i steg två eller hundra, letar efter
den sanna kärleken, efter sin själsfrände, som fortfarande hoppas att hitta den
ende som ska ge dem de sexuella möten deras hjärta längtar efter.
Så ser jag främst unga tjejer som går in i relationer med
den romantiska idén för sina ögon. Fria, starka, kvinnor som efter ett tag i
relationen krymper och börjar se trötta ut. De har inordnat sig i ett system som
inte tjänar dem. Det gör ont att betrakta.
Jag möter allt fler människor som löser upp den strikta
tvåsamheten. Som börjar experimentera med att ha intimitet med fler, ibland en
intimitet som innehåller sex, andra gånger en intimitet som bygger på att våga
vara sårbar och öppen inför andra.
Hur skulle världen se ut om vi ifrågasatte normerna mer?
Om
vi vågar möta vår längtan mer?
Om vi vågar experimentera?
Om vi vågar se oss
själva som huvudrollsinnehavare i våra egna liv?
Om vi präglades mindre av
rädsla för att bli uteslutna ur flocken?
När jag gifte mig som 24-åring gjorde jag det för livet. Jag
försökte upprätthålla den romantiska bilden av kärleken, den som sagorna brukar
sluta med: ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.” Allt annat var ett
misslyckande.
För mig gick det inte att stanna i det äktenskapet hela
livet. På slutet kände jag mig vingklippt av de regler vi hade satte upp, eller
egentligen av hela idén att två människor ska kunna tillfredsställa alla
varandras behov.
Den inprogrammerade normen om äktenskapet styrde mig länge,
trots att jag i mitt inre revolterade mot tanken. Inom den ramen blev det många
kompromisser och jag längtade efter ett liv där jag kan vara mig själv fullt
ut.
Varför är det så få som vågar ta steget och leva mer fritt?
Krävs
det en Alexander Bard, som så att säga skiter i traditionerna och vill leva
livet utifrån sina tankar och sitt hjärta?
Eller krävs det att vi verkligen
börjar lyssna på våra hjärtan och släppa en del av idéerna om hur en relation
ska se ut, eller vilka det är okej att vara intima med?
PS: Lite intressant att se att Uppsalaprofessorn Leif Lewin är aktuell med en roman om den fria kärleken. "Frihet är ett annat ord för tomheten efter dig".
Att vara tvåsam med sin själsfrände innebär för mig ett förhållande där jag kan vara öppen och sårbar samtidigt som jag kan vara stark och fri. För mig en total trygghet som betyder själva meningen med mitt liv och som ger mig grunden att möta världen...i både stort och smått. Att ta steget och leva fritt är för mig att vara totalt ärlig mot både mig själv och min man, att ha roligt tillsammans, att både ge och ta kärlek, att respektera varandras behov av vänner, ensamhet och intresse utanför relationen. Sedan tycker jag att det är viktigt att vi alla lyssnar på våra hjärtan..vem än vår kärlek riktar sig till och vilken form den än yttrar sig i, så länge det känns bra och riktigt för den det gäller..tycker oxå att vi borde riva alla idéer om hur en relation ska se ut och följa vårt hjärta.....även om det för mig är i tvåsamhet....
SvaraRaderaVilken härlig reflektion. Tack <3
SvaraRadera