Charlottes veckokrönika 2: Utmana normer.

Jag lyssnar på en intervju i Värvet där Alexander Bard ifrågasätter tvåsamheten som norm. Han är inte den enda. 
Plötsligt är jag omgiven av människor som undrar om den romantiska bilden av kärleken och relationerna verkligen är den vi ska försöka leva upp till.
Är vi på väg in i ett nytt sätt att relatera till varandra?

Samtidigt upptäcker jag att jag är på väg att få vänner som börjar kännas som en del av min familj. Det är som att jag är omgiven av nya släkter, där vi skapar band till varandra som ibland känns starkare än en del av de blodsband jag har. 

Kanske är det så att det är dags att på allvar se över normen om tvåsamheten och kärnfamiljen?

En ung man, strax under två år, springer omkring och ler mot de omgivande vuxna. Han ber om sina föräldrars uppmärksamhet på ett tydligt sätt. Samtidigt umgås han gärna med en större krets vuxna.

– Det känns som att barn är mer queer än vuxna och kan se familjen som något större än mamma och pappa, reflekterar barnets far.

Jag möter klienter som börjat känna att tvåsamheten börjar kännas som ett ok.

Klienter som längtar efter att ha öppnare relationer och vill ha möjlighet att älska med fler än sin partner. Önskemål som både känns vibrerande av liv och som skapar rädslor. Vad ska min partner säga? 
Vad ska mamma säga? 
Kommer relationen att överleva den nya dynamiken?

Samtidigt möter jag vuxna personer som har lämnat träningsäktenskapen bakom om sig och nu, i steg två eller hundra, letar efter den sanna kärleken, efter sin själsfrände, som fortfarande hoppas att hitta den ende som ska ge dem de sexuella möten deras hjärta längtar efter.

Så ser jag främst unga tjejer som går in i relationer med den romantiska idén för sina ögon. Fria, starka, kvinnor som efter ett tag i relationen krymper och börjar se trötta ut. De har inordnat sig i ett system som inte tjänar dem. Det gör ont att betrakta.

Jag möter allt fler människor som löser upp den strikta tvåsamheten. Som börjar experimentera med att ha intimitet med fler, ibland en intimitet som innehåller sex, andra gånger en intimitet som bygger på att våga vara sårbar och öppen inför andra.

Hur skulle världen se ut om vi ifrågasatte normerna mer? 
Om vi vågar möta vår längtan mer? 
Om vi vågar experimentera? 
Om vi vågar se oss själva som huvudrollsinnehavare i våra egna liv? 
Om vi präglades mindre av rädsla för att bli uteslutna ur flocken?

När jag gifte mig som 24-åring gjorde jag det för livet. Jag försökte upprätthålla den romantiska bilden av kärleken, den som sagorna brukar sluta med: ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.” Allt annat var ett misslyckande.

För mig gick det inte att stanna i det äktenskapet hela livet. På slutet kände jag mig vingklippt av de regler vi hade satte upp, eller egentligen av hela idén att två människor ska kunna tillfredsställa alla varandras behov.

Den inprogrammerade normen om äktenskapet styrde mig länge, trots att jag i mitt inre revolterade mot tanken. Inom den ramen blev det många kompromisser och jag längtade efter ett liv där jag kan vara mig själv fullt ut.

Varför är det så få som vågar ta steget och leva mer fritt? 
Krävs det en Alexander Bard, som så att säga skiter i traditionerna och vill leva livet utifrån sina tankar och sitt hjärta? 
Eller krävs det att vi verkligen börjar lyssna på våra hjärtan och släppa en del av idéerna om hur en relation ska se ut, eller vilka det är okej att vara intima med?

PS: Lite intressant att se att Uppsalaprofessorn Leif Lewin är aktuell med en roman om den fria kärleken.  "Frihet är ett annat ord för tomheten efter dig".