Veckokrönika 6: Inför en supervecka, med boksläpp och föreläsningar

Den här veckan är så späckad med händelser att jag lätt skulle kunna bli stressad vid tanken.

Så jag låter bli att tänka så mycket. Jag väljer att vara och göra istället.

En del saker kan jag till och med göra i varandet. Livet som en meditation.

Livet just nu känns mycket. Jag ser något jag har kladdat i mitt anteckningsblock. Det ser ut som något som skjuts ut och som är på väg att explodera.  Eller snarare som att något ska födas. Intentionerna är satta, det mesta jobbet är gjort, nu ska jag vara i den här veckan, istället för att göra den så mycket.

Hur mycket ska jag se bakåt? Hur viktigt är det att se trådarna, livsvindlingarna, besluten, upplevelserna som har fört mig hit?

Ibland tror jag att det är viktigt att betrakta livets väg, utan att för den skulle förlora mig i det.

Något i mig – eller mycket i mig – har gjort det viktigt 

att skriva en bok om att våga vara sig själv. 

Att reflektera. 

Att omfamna. 

Att se både skuggan och ljuset. 

Att som ett nyfiket barn undersöka känslor som känns begränsande. 

Varför blev det så mycket skam i mitt liv? 

Varför var jag rädd att vara för mycket? 

Varför finns denna lust att kommunicera med världen? 

Varifrån kommer den mycket starka övertygelsen om att jag har en livsuppgift? 

Vad är det som gör att jag tror på förändringens kraft, 

transformationens kraft, på att kärleken är möjlig 

och att människan i grunden är kärlek?

Men lika viktigt är det att se det som är nu. 

Se våren som föds utanför mitt fönster. 

Se snödropparna och krokusarna som kämpar sig upp genom den fortfarande kalla marken. 

Se den blåa himlen och knopparna i träden som långsamt, men bestämt börjar svälla. Detta samtidigt som människan gör (och ibland förstör).

Så denna supervecka ska jag se till att kunna vila i steget. 

Att göra alla de där sakerna som behöver göras och som jag har längtat så efter. 

Men att göra dem och andas samtidigt. 

Att göra dem och uppleva det som pågår. 

Att göra dem och njuta av det jag möter. 

Att fullfölja det som är dags att fullbordas. 

Att äntligen kunna säga: Nu är boken här i världen. 

Ta emot den, på ditt sätt.

Fram till nästa onsdag ska jag visa upp boken vid många tillfällen. 

Jag ska prata om den på boksläpp, föreläsningar, samkväm och när tillfälle ges. 

Jag ska njuta av att den är färdig och av att jag är stolt över att ha den i min hand. 

Jag ska ta emot den feedback jag får och njuta av att jag är jag.

Hoppas att du också får en supervecka!

Fyra dagar till boksläppet.