Platoniska kärlekar: Thåström, kom med mig.

Så drömmer jag  och där står han och tittar på mig. Thåström.
– Nu har du tappat bort dig själv igen, säger blicken. Kom med mig.
Han har varit med mig i hela mitt liv, Joakim Thåström, som artist, som poet och som en återkommande gäst i mina drömmar.
Han har blivit bilden för essensen av mig. Märkligt.



Första gången jag såg honom var redan 1979. En konsert med Ebba Grön och Dag Vag. Jag fascinerades av den spastiska sångaren med en röst som födde mig. Sedan dess har han funnits som en viktig skuggfigur i mitt liv.

Kärleken till Thåström handlar egentligen inte om honom. Den har ofta fått symbolisera kärleken – eller den bristande kärleken – till mig själv. Han har fått vara den som lyssnat på sin inre röst, som släppt taget, bytt spår, varit enveten, klivit av scenen, valt om, vägrat vara folkkär. Han har fått bli den som påminner mig om mig själv. Essensen av mig.

Jag har mött honom på broar i mina drömmar, jag har mött honom sägandes:

– Kom med mig. Kom med mig till den som verkligen är du.

Så ibland blir det som att den verklige Thåström blandas samman med drömmen och samtidigt har hans ord, hans röst och hans musik genom åren gett mig så mycket. Det är som att han har lyckats tränga djupt in i mina hemligheter, in i de mörkaste vrårna, in till min starkaste längtan. Och då kan texterna handla om allt från kåthet till känslan av sorg och utanförskap.

Många gånger har jag sett honom på scenen, många gånger har jag sjungit med. Jag introducerade barnen tidigt till honom, drog med dem på konserter och vi skrålade ”Var är vargen tillsammans”. Jag har älskat både texter som kännas nästan patetiska och texter som är storslagna och det som kommer däremellan.

Ibland har jag varit orolig för honom. Så tunn han ser ut. Hur är det nu med drogerna? Tar han hand om sig? Hur går det nu med senaste kärleken? Är han lycklig nu? Gör han det som känns meningsfullt nu?

Trots ett långt liv som journalist har jag aldrig ens bett om en intervju med honom. Jag har hört så många omdömen och rapporter om stökiga och motvilliga Ebba Grön-intervjuer, till de där jag tycker att jag "hör" honom säga: Svaren finns där redan, i texterna. Varför skulle jag vilja förklara mer? Varför skulle jag vilja berätta mer om mig? Det finns ju där, bara du stannar upp och lyssnar.

Så jag lyssnar. Jag är kär, sedan decennier, i min bild av Thåström, i det jag har tillåtit honom att representera i mig. 
Rätten att vara jag. 
Rätten att välja mig. 
Rätten att känna. 
Rätten att uttrycka mig.
Rätten att protestera. 
Rätten att tillåta poesin att finnas i livet. 
Rätten till mörker. 
Rätten till smärta. 
Rätten till lycka. 
Rätten till liv.

Nästan varje gång jag hör en ny låt går en skälvning genom mig. 
Jag påminns om mina egna demoner, mina egna utmaningar, min rätt till att leva mitt eget liv. Nästan alltid öppnar rösten för en stark vibration i mig, som att den reser runt i mitt blodomlopp och påminner mig om livets möjligheter… och att det faktiskt är möjligt att vara jag… att jag är så mycket mer än teaterapan. Jag är också den som längtar hem.

Så när jag hör den senaste låten, Kom med mig, så hör och ser jag både Thåström som vandrar i en regnig europeisk stad och mig själv, som viskar: 
– Ja, jag kommer med mig, det är dags att komma hem… att säga ja till mig själv.