Veckokrönika: I en bubbla av kärlek.
https://lustochliv.blogspot.com/2015/01/veckokronika-i-en-bubbla-av-karlek.html
Fascinerad möter jag livet, lever ett andetag i taget.
Det är som att jag verkligen andas in det, tar emot det och upptäcker vilka gåvor det för med sig.
Tricket är att vara uppmärksam på det. Tricket är att känna kärleken som strömmar emot mig. Tricket är att ta emot den.
Nej, jag talar inte om sex här. Jag talar om något mer, om kärleken, om de medmänskliga mötena, om människor som bryr sig om, om klappen på kinden, om blicken jag möter, om idéerna som serveras mig, om förslagen till lösningar, om meddelandena som frågar: Vill du vara med här? Har du lust att? Eller de som säger: Ring när du behöver mig, ring för en fika, ring för en stunds sällskap.
Det är som att jag tillåter mig att finnas i en värld där allt är möjligt, där begränsningarna är vad jag har möjlighet att ta emot, eller vad min fantasi kan skapa.
Jag vet fortfarande ingenting om framtiden. Jag vet egentligen inte så mycket ens om i morgon. Jag vet vilka steg jag rent konkret ska ta efter att jag har skrivit det här inlägget och så finns det givetvis en lång åtgärdslista som har med praktiska saker av livet att göra – du vet garnnystanen som jag och blivande exmaken tillsammans ska nysta ut.
Nästan varje människa jag möter frågar om jag bor i Stockholm, var jag kommer att bo, hur jag ska lösa mitt boende rent praktiskt. Jag ser dem rätt in i ögonen och säger: Jag har ingen aning om var jag är om två månader. Jag säger också: Och det känns okej, rent av lite spännande, det är som att jag står vid ett öppet fritt fält, där möjligheterna är oändliga.
Jag har inte börjat agera på bostadsfrågan än – mer än att försäljningsprocessen av huset i Malmö är igång – och det känns lite som att om jag börjar sätta målbilder nu… så riskerar det att begränsa utfallet. Jag menar, tänker jag att jag ska vara inneboende i en jungfrukammare i Vasastan i Stockholm, så kanske det materialiserar sig… men utan den tanken kanske jag hade suttit några månader på Bali, eller fått låna övervåningen på en herrgård, eller varit cheerleader på en kryssningsbåt i Indiska Oceanen. Vem vet, liksom?
Det är som att jag i dag mer koncentrerar mig på att vara i sammanhangen som känns bra, där jag kommer till min rätt, där jag kan göra en insats och där jag kan vila när stunderna känns svara.
Sedan jag satte mig på tåget upp till Stockholm, i ett miserabelt tillstånd, tillintetgjord av sorg och saknad, har jag mött så många helt oväntade saker och människor, som gjort mig ödmjuk inför vad livet kan ha i beredskap för mig.
Det är som att jag får ta emot alla möjliga sorters gåvor hela tiden, utan att jag behöver agera särskilt mycket på det. Jo, jag sänder ju ut till världen var jag är, hur jag mår och att jag gör en omstart i livet. Men så mycket mer än så är det inte.
En av de allra skönaste stunderna skedde igår. Jag var omgiven av kärleksfulla människor som vek en kväll där jag fick vara i centrum. Jag fick ta emot deras omsorger och med den energiboosten känner jag mig uppladdad att ta nästa steg på resan. Vart den nu för mig.
Att kärleken finns där vet jag. Jag är en bubbla av kärlek och den bubblan kan vidgas. Jag märker hur jag ständigt möter människor som får en plats i mitt expanderande hjärta. Jag är så tacksam över livet som bubblar i mig och riktigt, riktigt nyfiken på vad framtiden bär i sitt sköte.
Det är som att jag verkligen andas in det, tar emot det och upptäcker vilka gåvor det för med sig.
Tricket är att vara uppmärksam på det. Tricket är att känna kärleken som strömmar emot mig. Tricket är att ta emot den.
Nej, jag talar inte om sex här. Jag talar om något mer, om kärleken, om de medmänskliga mötena, om människor som bryr sig om, om klappen på kinden, om blicken jag möter, om idéerna som serveras mig, om förslagen till lösningar, om meddelandena som frågar: Vill du vara med här? Har du lust att? Eller de som säger: Ring när du behöver mig, ring för en fika, ring för en stunds sällskap.
Det är som att jag tillåter mig att finnas i en värld där allt är möjligt, där begränsningarna är vad jag har möjlighet att ta emot, eller vad min fantasi kan skapa.
Jag vet fortfarande ingenting om framtiden. Jag vet egentligen inte så mycket ens om i morgon. Jag vet vilka steg jag rent konkret ska ta efter att jag har skrivit det här inlägget och så finns det givetvis en lång åtgärdslista som har med praktiska saker av livet att göra – du vet garnnystanen som jag och blivande exmaken tillsammans ska nysta ut.
Nästan varje människa jag möter frågar om jag bor i Stockholm, var jag kommer att bo, hur jag ska lösa mitt boende rent praktiskt. Jag ser dem rätt in i ögonen och säger: Jag har ingen aning om var jag är om två månader. Jag säger också: Och det känns okej, rent av lite spännande, det är som att jag står vid ett öppet fritt fält, där möjligheterna är oändliga.
Jag har inte börjat agera på bostadsfrågan än – mer än att försäljningsprocessen av huset i Malmö är igång – och det känns lite som att om jag börjar sätta målbilder nu… så riskerar det att begränsa utfallet. Jag menar, tänker jag att jag ska vara inneboende i en jungfrukammare i Vasastan i Stockholm, så kanske det materialiserar sig… men utan den tanken kanske jag hade suttit några månader på Bali, eller fått låna övervåningen på en herrgård, eller varit cheerleader på en kryssningsbåt i Indiska Oceanen. Vem vet, liksom?
Det är som att jag i dag mer koncentrerar mig på att vara i sammanhangen som känns bra, där jag kommer till min rätt, där jag kan göra en insats och där jag kan vila när stunderna känns svara.
Sedan jag satte mig på tåget upp till Stockholm, i ett miserabelt tillstånd, tillintetgjord av sorg och saknad, har jag mött så många helt oväntade saker och människor, som gjort mig ödmjuk inför vad livet kan ha i beredskap för mig.
Det är som att jag får ta emot alla möjliga sorters gåvor hela tiden, utan att jag behöver agera särskilt mycket på det. Jo, jag sänder ju ut till världen var jag är, hur jag mår och att jag gör en omstart i livet. Men så mycket mer än så är det inte.
En av de allra skönaste stunderna skedde igår. Jag var omgiven av kärleksfulla människor som vek en kväll där jag fick vara i centrum. Jag fick ta emot deras omsorger och med den energiboosten känner jag mig uppladdad att ta nästa steg på resan. Vart den nu för mig.
Att kärleken finns där vet jag. Jag är en bubbla av kärlek och den bubblan kan vidgas. Jag märker hur jag ständigt möter människor som får en plats i mitt expanderande hjärta. Jag är så tacksam över livet som bubblar i mig och riktigt, riktigt nyfiken på vad framtiden bär i sitt sköte.
