Dessa påminnelser om hur allt hänger ihop. Om mindre sannolika samband.

Ibland känns det kallt och ensamt - och då kan jag längta efter att ligga sked. Gissa vad som kan hända när jag faktiskt frågar? 

Dessa dagar är jag med om att händelser och människor hänger samman på sätt som åtminstone jag inte kan förutsäga.
Det visar sig finnas kopplingar mellan folk som jag inte känner till och jag får känslan av att världen egentligen är rätt liten.
Jag känner för att ödmjukt böja mig inför tanken att vi hör samman och att jag som individ får bevittna de synkroniciteter som uppstår.


Innan jag börjar den här lilla berättelsen vill jag säga att jag nyligen inhandlat en ny smart mobil och uppgraderat mitt operativsystem också på den fasta datorn. Det tycks som att dessa nu tänker ännu smartare än tidigare. Telefonuppgifter från till exempel vänner på Facebook verkar ibland hamna i min adresslista.

Jag står i tunnelbanan och ska ringa en vän. Men telefonen vill något annat. Den ringer en annan person, som jag visserligen är vän med på Facebook, men som jag inte har träffat. Hon frågar vem det är som ringer, jag svarar. Hon säger sitt namn och jag säger:

– Vi är ju vänner på Facebook och har många gemensamma vänner, kanske vi träffas snart i verkliga livet?

Under några dagar har jag känt mig vemodig. Jag har ett starkt tryck över hjärtat och skriver i en passus på Facebook att jag längtar efter en famn att bara få vara i en stund, en famn att gråta i, en famn att få vara liten i.

När jag talat med min ”nya” vän i telefon där i tunnelbanan, känner jag ut utmattat trött jag är. Trycket över hjärtat blir starkare. Under några timmar umgås jag med mitt barnbarn och då är det inte tid för grubblerier. Jag går helt upp i nuet med toddlern.

Men så smyger sig den där känslan på mig igen. Vemodet. En sorg. Trycket över bröstet. Jag ringer en vän jag brukar kalla magiker. Han säger att jag kanske faktiskt ska kolla hjärtat, eftersom jag levt under press under lång tid. Men han talar också om sorg hos mig.

Medan vi talar inser jag att den där längtan efter kravlös och ickesexuell omfamning är stor hos mig. Det är som att jag har en längtan efter att tillfälligt få bryta ihop en stund. Få snora, snörvla, eller bara ligga still bredvid en stor man som håller mig.

Jag känner ensamhetens avigsida. Avsaknaden av någon att luta mig emot i stunder som dessa. Men så skakar jag av mig detta för en stund, för jag är bjuden på födelsedagsfest.

När jag kommer in på festen så går jag fram och hälsar på en kvinna. Hon tittar på mig med en uppspelt blick. När hon säger sitt namn visar det sig att det var henne jag råkade ringa några timmar tidigare. Vi skulle verkligen träffas i verkligheten! Hon har redan berättat för andra i rummet, som känner mig och som vet att vi kommer att träffas och de hade redan förundrats en stund över detta.

Jag samtalar med en man, låt mig kalla honom Anders, som ser något som går att rätta till i min hållning, för att jag ska ta mer plats i mitt liv. Han visar en enkel övning som kan öppna hjärtat mer. Han vet inget om trycket jag känner där. Så småningom kommer vi överens om att han dagen efter ska ge mig en behandling, för att se vad min kropp kan behöva göra för att må riktigt bra.

Han ska komma till mig på seneftermiddagen.

Jag tar en promenad och är i sällskap med trycket över bröstet. Jag får en impuls att ringa en man jag känner, låt mig kalla honom Boris, och som jag har en hjärtekontakt med. Han är lång och känns trygg. Jag tänker att jag ska fråga honom om han kan tänka sig vara den där mannen som kan omfamna mig, ligga sked med mig, när jag känner mig otrygg och kanske bryter ihop en stund. Och jag frågar också om han känner någon annan, i det fall det känns fel för honom.

Jag känner mig oerhört modig som ringer upp ”Boris” och frågar om något så sårbart som detta. Och han svarar att han gärna gör det, men att tiden saknas några veckor framåt. Så jag säger: Om du kommer på någon annan fysiskt stor man, som han tror skulle kunna vilja göra detta, så fråga honom. Och det ska han göra.

”Anders” kommer hem till mig. Jag får min behandling. Jag får några övningar att göra. Pranaandning, en övning för att vidga hjärtat, jag ska promenera mer och så gärna gå i höga klackar en gång i veckan – kanske hemma – för att träna på att ta mer plats i livet och världen.

Jag berättar för honom hur modig jag varit som frågat en annan man om detta med att bli omhållen. ”Anders” säger till mig att kanske kan han vara en sådan man. Det känns fint.

Det går några timmar. Så kommer ett meddelande från ”Anders” att ”Boris” har hört av sig till honom och frågat om han kan tänka sig att göra just detta. Ett par timmar senare får jag ett meddelande från ”Boris” som säger att han pratat med ”Anders”.

När jag pratade med ”Boris” hade jag inte en aning om ifall de kände varandra, eller om de befann sig i samma kretsar. Jag förundras.

Och samtidigt gläds jag vid tanken på att det finns två stora män i världen som är beredda att hålla space för mig en stund om jag skulle bryta ihop lite grand. Frågan är bara om jag då, är lika modig som jag var i går. Det vet jag inte. Jag vet inte om jag vågar ringa när det verkligen gäller.

Så just nu väljer jag att förundras över att världen är så liten och att jag kan be om hjälp och att det finns människor som är beredda att ge till mig.