Den sköna känslan som uppstår när jag säger NEJ

Så får jag en fråga som skär i hela kroppen.
Någon ler mot mig, erbjuder mig något, vill verkligen ge mig detta något.
Jag känner mitt svar i hela kroppen, den skakar, den bullrar, den skriker: Den säger helt enkelt: Charlotte, nu har du verkligen chansen.
– NEJ tack.
Så kommer utandningen, lättnaden, kroppens vila, kroppens tack över mitt tydliga svar.


I många år har jag lett workshoppar som inletts med en övning där deltagarna får träna på att säga nej och känna in sina nej. För den som är trygg i sitt nej är också mer trygg i sina ja.

Det är lättare att lita på den som verkligen kan säga nej.

I de situationerna är jag grym på att säga nej. Jag kan skrika mitt nej, jag kan förkroppsliga mitt nej, jag kan visa mitt nej övertygande och sant på flera olika sätt.

I verkliga livet är det ibland svårare. I synnerhet till det som jag kallar cockerspanielmännen, de som lägger huvudet på sned, och likt ett offer ber om mitt ja… Dem har jag haft svårt att säga nej till, jag fylls av skam- och skuldkänslor över känslan att mitt nej kan påverka deras sinnestillstånd. Det finns en ytterst stark rädsla i mig att ”göra någon ledsen” (trots att jag verkligen vet att jag inte kan göra känslor i andra).

När jag känner att någon har en förväntan eller en önskan av mig, eller kanske ett inte helt outtalat krav på mig att säga ja, då är det svårare för mig att säga nej. Det är så jobbigt att läsa av besvikelsen i någon annans blick.

Då gör jag andras vilja, önskan eller behov viktigare än mina egna.

Så jag tränar på att säga nej och jag är rätt bra på det. Jag har ju till exempel lämnat två äktenskap – två svåra nej att uttala.

Men det är som att livet vill att jag ska bli ännu tydligare för mig själv, att jag ska lita på när jag vädrar fara och att jag då snabbt – med livhanken i behåll – ska kunna säga nej, oavsett mottagarens reaktion.

Nyligen kom en sådan möjlighet. Jag fick ett förslag som presenterades som en slags gåva. Jag hade börjat känna olustkänslor redan innan förslaget kom, mina instinkter hade vädrat fara, en dissonans, att något inte stämde för mig. I ord hade jag börjat argumentera mot att ta emot gåvan, jag försökte resonera mig ur det, men jag blev mött med fler ord som talade om hur gåvan verkligen skulle förlösa ännu oförlösta delar i mig.

Senare satt jag hemma och kroppen började skaka, jag började få panikkänslor, hela mitt system skrek NEJ, denna gåva är inget för mig. Så jag lyssnade, jag lyssnade verkligen på kroppen min, på känslorna mina, på de tankar som snurrade i min skalle, jag mediterade för att få ytterligare hjälp.

Hela tiden visste jag ju det. Jag visste vad jag behövde göra. Jag visste att jag klart och tydligt behövde säga NEJ tack, till gåvan.

Så det gjorde jag. I ett par enkla meningar sa jag nej. Jag darrade lite när jag gjorde det, det fanns små strimlor av dåligt samvete över att tacka nej till ett erbjudande.

Men jag visste och jag vet, att det är viktigare för mig att då och då göra ett Alexanderhugg. Att säga ett tydligt nej.

Detta nej är så viktigt för mig. Jag blir tydlig för mig själv. Jag känner mina gränser. Gissningsvis blir jag och min kropp och våra gemensamma gränser också tydliga för andra.

YES, säger jag. Tack livet för möjligheten att säga NEJ. Tack, tack, tack.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

PS: Jag tror att min svårighet att säga nej har med skam att göra. Och jag vet att jag inte är ensam. Det är ett skäl till att jag har gjort webbkursen "Har jag gjort bort mig nu igen" - här kan du läsa mer om den.