Lyssnar du helst på din inre röst eller på din inre domare?

Du har förmodligen hört den tuffa rösten som skriker i ditt öra och säger vad du ska göra och inte göra.
Ibland skriker den där dömande rösten så högt att det är svårt att höra viskningarna från din inre röst.
Min erfarenhet är att det går att vrida ner volymen på domarens röst och vrida upp den inre rösten.


Jag minns ännu den där gången när jag för första gången blev medveten om min inre domare. Plötsligt hörde jag någon som sa:
– Vad du är dum, vad du är knäpp, du är ju värdelös, vad du är dum...
Ja den bara höll på.
Det var som att blixten slog ner från en klar himmel. Jag insåg att jag hade hört den där rösten i hela mitt liv, men att jag fram till just detta ögonblick hade trott att det var ”jag” som sa det och att orden var sanna.

När rösten hördes tydligt blev jag medveten om hur dömande rösten var, att jag kunde notera rösten, jag identifierade mig inte längre med den.

Så jag började medvetet vrida ner volymen på den som i så många situationer sagt att jag antingen inte dög eller var för mycket.

Då väcktes också min nyfikenhet inför vem jag var, vad som var mina egna tankar och känslor och långsamt, sakta men säkert började jag lägga märke till en röst som försiktigt viskade saker som kändes mer äkta och sanna.

Den rösten uttryckte en längtan efter olika saker, som kärlek och omtanke, men också att jag skulle bejaka den inre röstens budskap och inte hela tiden följa den inre domarens kommandon slaviskt.

Den där sommardagen för snart 20 år sedan blev mitt första steg mot att ta makten i mitt eget liv. Jag började lyssna efter mig själv, jag började ställa frågan vem jag var, jag började skala bort det som egentligen inte var jag, mina skydd mot världen.

För mig var nyckeln att börja bli medveten om något. Det fick mig att nyfiket gå i en ny riktning. Det fick mig att gå inåt och hemåt och känna in mina egna behov och önskningar. Jag började lägga märke till mina rädslor och vad jag dittills hade smitit ifrån. Jag började så hur mycket jag hade kompromissat i mitt liv, för att åtminstone få lite kärlek. Jag hade varit helt övertygad om att jag behövde spela en person som gick att gilla för att få en plats i gemenskapen.

Kanske var det just där, i den situationen, som jag tog de första stegen mot att se närmare på vad skam och rädslor hade gjort med mitt liv. Kanske var det just detta som gjorde att jag ville berätta om mina erfarenheter och bidra till att fler skulle vakna till som jag gjorde. Kanske var det det som gjorde att jag började lägga märke till skammens mekanismer. Kanske det var det som gjorde att jag gick ifrån att ständigt vara rädd att göra bort mig, till att börja ta makten i mitt liv.

Tjugo år senare, det vill säga nu, har jag skrivit två böcker på dessa teman, jag har skrivit hundratals blogginlägg och precis just nu också börjat med webbkurser, som en resurs för dig som vill börja ta mer plats i ditt liv och som vill förstå mer om vad rädslan har gjort med dig och alla andra.


De två första webbkurserna heter just ”Har jag gjort bort mig nu igen?” och ”Ta makten i mitt liv” och kursnamnen är en spegling av den resa jag startade den där dagen och som fortfarande pågår.

Min erfarenhet är att detta arbete har lett till att min inre röst ofta överröstar min inre domare. Och det är väldigt skönt.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer