Låt oss bejaka kvinnans kön, precis som det är!

Hur är det möjligt att förvandla alltings ursprung till ett intet?
Hur är det möjligt att vi lever i ett samhälle där kvinnor önskar Barbiekön?
Vad är som skapar beteenden och idéer som förminskar, kränker eller ignorerar kvinnans kön?


Jag läser en angelägen artikel om kvinnans kön i Sydsvenskan, apropå ett körverket "Blod och eld" av Liv Strömquist och Ada Berger som just har haft premiär på Intiman i Malmö. En lång och matnyttig artikel om relationen till kvinnans kön, som det är lite ÄNTLIGEN över.

Hur kan det ens vara så att det kan uppfattas som kontroversiellt att benämna eller tala om kvinnokönet? Hur kan det komma sig att det finns så många ord för kvinnokönet som är förminskande, på gränsen till kränkande eller som används i syfte att kränka?

Vad är det som är så farligt med fittan?

Vad är det som gör att tusentals kvinnor går till amerikanska kliniker (och tyvärr allt oftare i Sverige också) för att en kvinna har fått uppfattningen att hon har en ful fitta? Hur kan kunskapen, år 2016 vara så liten om hur kvinnans kön ser ut och fungerar? Hur kan det råda sådan extrem okunskap. Och hur kan det komma sig att det betraktas som lite kontroversiellt att tala om, skriva om eller spela teater där könet har en viktig roll?

Jag känner hur det mullrar i hela mitt system. Jag längtar så enormt efter den dag då varje flicka och varje kvinna regelbundet tittar på sitt kön, smeker det och säger: Vad fin du är.

Då det finns en förståelse för att varje vulva, fitta, yoni är lika individuell som ansikten. När kvinnor är medvetna om att vulvan växer och förändras och där det mest är små flickor vars kön ser ut som springor på lite håll.

För några år sedan tog jag och verkligen tittade ett gäng Barbiedockor mellan benen. Det var helt tomt (samma öde röner tyvärr också Ken-dockorna… ). Och när kvinnor, förtvivlade över inre blygdläppar som sticker ut, går till doktorn för att få en Barbie-fitta känns det så sorgligt.

Alltså det är som att allt fler kvinnor i dag väljer en frivillig form av könsstympning, för att få ”ett perfekt utseende”.

Jag tycker att det är så märkligt att idealbilden av en vulva är den av en liten flickas ännu inte hårbelagda kön. Det lilla könet som bara anas. Den där springan som Freud kallade intet. Är det inte hög tid att bara älska våra fittor (eller andras) precis som de är. Med de olika färger, former och storlekar de har.

Och jag gissar att om okunskapen om vulvans anatomi – alltså den delen av könet vi kan se – är så står… hur stor är då inte kunskapen om vaginans anatomi – den inre delen av könet. Hur många känner till att klitoris är ett stort organ, vars nervtrådar skickar signaler ända upp till hjärna. Hur många vet att vaginan är en egen värld, ett universum, med många njutningspunkter och så långt ifrån ett ”intet” som jag kan föreställa mig.

När är det tid för kvinnor att äntligen bli vän med sina kön och slippa en massa övermogna och ruttnande idéer om arvssynd? Hur skulle världen se ut om vi ser vulvan som perfekt som den är?

Jag är övertygad om att världen skulle bli så mycket bättre. Fittan är trots allt alltings ursprung. Det är hög tid att hämta hem det.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare


Love is the answer