Veckokrönika: När får du hjälp av ett geni eller en demon?

Vad är det som gör att så många kreativa människor går under?
Ett skäl är att de tror att de måste pressa all kreativitet ur sig själva.
Något magiskt kan hända när en släpper taget om det och tar emot hjälp från något som är större än en själv.


Många av mina texter och annat jag skapar kommer från något som är större än jag själv. Vad detta är kan jag inte säga, för jag vet inte.
Det brukar börja med att jag får en ingivelse och så följer jag den.
Ingivelsen kan vara ett ord som jag plötsligt ser framför mig och jag vet ögonblickligen att jag behöver teckna ner det. Det är också ganska vanligt att ord och tankar kommer när jag står i duschen och jag vet att jag snabbt måste teckna ner några nyckelord för att inte tappa dem. Det är jämförbart med att fånga en dröm, som är på väg att slinka ur minnet.
På senare år har jag blivit allt mer medveten om att jag ganska ofta får tillgång till något som är större än jag själv. Det är som att jag öppnar en kran och tar emot orden som kommer, eller som att huvudet öppnar sig och jag tankar ner ord eller tankar som strömmar in.
Det som krävs av mig är att jag har tillit – att jag tillåter den där strömmen av kreativa tankar – och att jag gör min del av jobbet.
Det finns saker som jag har tagit emot som jag omöjligen kan ha skapat helt själv – och det känns riktigt skönt.

När författaren Elizabeth Gilbert skrivit dundersuccén Eat, pray, love, kraxade olyckskorparna runt henne och sa: ”Du kommer aldrig att skapa något lika stort igen”. Det fick henne att börja fundera på vad kreativitet är och varifrån den kommer. Jag har lyssnat på hennes TED talk på det temat fyra gånger.
Där hon berättar om att man i antikens Grekland menade att det fanns daemons som kreativa människor fick tillgång till. I antikens Rom kallades samma fenomen geni, eller ”genious”. Det var alltså som något som fanns vid sidan av den kreativa människan. En person var inget geni, men hade tillgång till ett geni. 

Och det är vad som då och då händer i min kreativa process. Det finns saker som jag har åstadkommit som jag menar att min lilla fysiska varelse inte skulle kunna göra själv.
Så nu ska du få ett av de mest tydliga exemplen på det som jag har varit med om.

Bakgrunden är att jag i flera år hade varit med i det årliga projektet #blogg100 – som innebär att deltagarna bloggar 100 dagar i rad. Detta år hade jag bestämt mig för att inte vara med, eftersom jag stod mitt i en skilsmässa, med husförsäljning och var i kris. Jag hade inte kapacitet att vara med.
En morgon står jag i duschen när jag hör en röst säga:
– Du ska vara med i blogg100.
– Nej det ska jag inte.
– Jo det ska du.
– Nej det är omöjligt.
– Jo, det ska du och du ska göra 100 meditationer om kärlek.
– Nej, det är helt omöjligt, jag kan inte göra 100 meditationer om kärlek... (och sa hade jag en rad med invändningar).
– När du går ut ur duschen tar du fram ett papper och skriver 100 ord under varandra – de blir början till dina meditationer. Sedan har du material du kan återanvända. Senast i morgon kväll ska du ha gjort klar de första 20.
– Det går inte, jag kan inte, jag vill inte.
– Jo, det ska du.

Så efter detta samtal med vem det nu var. Deamon? Geni? Spirit? Så klev jag ur duschen, skrev 100 ord och en dag senare hade jag gjort de första 20. Jag fullföljde och skrev 100 meditationer om kärlek.
Som jag ser det var det inte jag som gjorde hela jobbet. Det hade jag inte klarat. Men det är fascinerande att se vad som händer i samarbetet med något som är större än en själv.

Vad har du för erfarenheter av det?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

PS: Här är den första meditationen om kärlek. 

Här är den 50:e meditationen om kärlek.
Här är den sista.